Nu sitter jag här med en banan och eftersvettas.
Vi fick stränga förhållningsorder av vår jympaledare om att fylla på med kolhydrater inom 30 minuter efter träningen. Sedan skulle vi duscha, för att inte skrämma slag på vår omgivning. Min omgivning sitter just nu en trappa upp framför Bygglov så jag kan osa fritt här nere framför datorn.
Vår ledare idag var den första kvinnliga ledaren jag sett på Friskis & Svettis som inte visade magen. Jag tycker det är ganska befriande annars, att se alla degiga delade magar, och veta att det är fler än jag som inte kommit i form efter att barnen fötts. (Jag var visserligen inte form innan heller men det var då magen delade sej.) Den här ledaren hade en lite längre topp, som inte gled upp lika lätt under alla armsträckningar och hopp och skutt. Däremot hade hon en annan egenhet. Hon jympade med munen öppen och oftast hängde tungan utanför.
Nu ska jag berätta hur det gick på passet.
De första 10 minuterna tänkte jag att jag nog faktiskt kunde passa på att styrketräna efteråt för det var inte så jobbigt. Innan jag for hemifån manade maken mej att inte gå ut för hårt med tanke på förkylningen. När jag efter tio minuter upptäckte att jag fortfarande hade överdragströjan på mej ökade jag tempot lite och slängde av mej tröjan.
Efter en kvart gjorde vi en ganska sexig rörelse med höfterna och jag önskade att maken sett mig. Han hade antingen skrattat eller tyckt att jag var snygg, kanske både och.
Efter 20 minuter övergav jag tanken på styrketräningen och kände att jag nog skulle bli rätt nöjd efter den här timmen.
När halva tiden gått gick min hårklämma sönder. Det var ett litet bakslag. Det var min bästa hårklämma, alldeles lagom bred, och nu blir jag tvungen att köpa en ny.
Dessutom upptäckte jag när jag skuttade förbi glasdörrarna in till lokalen, att jag inte såg riktigt klok ut. I morses kammade jag håret rakt och nu stod det RAKT ut och RAKT upp. Jag funderade på varför jag inte tog med mej mössan. Det hade varit skönt att kunna dra den över kalufsen så fort sista musikslingan tonat ut. (På väg ut ur lokalen träffade jag en av våra bästa vänner. Hon ser alltid glad ut så jag kunde inte avgöra om hon skrattade åt mitt hår eller om hennes breda leende bara tillhörde det vanliga utseendet.)
När två tredjedelar av passet var avklarat skuttade vi runt i salen med ett slags hoppsan-steg och jag kände mig plötsligt väldigt kraftfull och stark och fick en nästan obändlig lust att ge mig ut och springa, fort och långt!
En minut senare drabbades jag av håll, Det var inget vanligt litet fån-håll heller utan hållet Allan. Jag har inte haft ett sånt ihärdigt håll sedan jag gick fritidsledarlinjen i Vara och vår exprimentelle lärare RaggsocksRolle såg till att vi empiriskt tog reda på vår maxpuls under en gympalektion.
Det gick till så att vi först joggade i individuell takt i 5 km (min individuella takt började med promenad om jag inte missminner mej), ökade temp på slutet och spurtade, jag menar toksprang, de sista 100 meterna. Upploppet slutade på en fotbollsplan och där föll vi follkomligt utslagna ner varvid Raggsocksrolle rusade fram och tog pulsen. Det var viktigt att vi verkligen gav allt, så att vi var helt slut när vi kom fram, men vi fick inte kräkas för då skulle det inte va så trevligt att kolla pulsen. Jag har för mig att jag hade ungefär 212 i maxpuls.
RaggsocksRolle fick sitt smeknamn efter vad han hade på fötterna. Vi hade honom i andra ämnen än idrott, men han hade alltid raggsockar på sej, även i gympaskorna.
Nu är bananen uppäten och jag ska duscha.
-Dusch på er! Så avslutade alltid en idrottslärare lektionen när vi gick i högstadiet. Vi tyckte aldrig särskilt mycket om honom för det gick ett rykte om att han kört så hårt med en klass att en kille snubblat i ren utmattning och brutit foten. Dessutom var den killen rätt snygg och hemskt snäll så vi tyckte det var förfärligt.
Nu minns jag plötsligt en gympalektion i högstadiet då vi hade en vikarie. Den vikarien hade gjort det oförlåtliga felet att ha på sig röda skor första dagen han kom till skolan. I fortsättningen sjöng vi alltid: “Å, jag älskar, far och mor, och mina röda skor” när han gick förbi.
På den här gympalektionen hade vi bestämt oss för att driva med vikarien. Jag får nog tillstå att jag tyckte det var lite dumt men jag oponerade mej inte utan föll snällt för grupptrycket. Vad vi gjorde, och som faktiskt drev läraren till vansinne, var att springa runt i en stor cirkel under hela gympalektionen. Läraren hade föreslagit att vi skulle spela fotboll, vilket var det roligaste vi visste och sådant som vi i vanliga fall brukade tjata på vår idrottslärare om att få göra, men nu skulle ju vikarien sättas på plats, och då sprang vi. Det är ju inte klokt vad dumma vi var!
