Maken jobbar över.
Sonen leker med en klasskompis.
Dottern leker med en dagiskompis.
Jag lagar mat (och bloggar samtidigt, jag är ju tjejj…)

I kväll vill jag baka bullar. Och göra en litet blomsterarrangemang som ska gås bort.

Vi är en familj full av aktiviteter.

Barnen är på Söndagsäventyret på söndag förmiddag (det räknas inte för då är vi ändå i kyrkan på gudstjänst).

Sonen går till Royal Rangers (ungefär som scouter) på torsdagar (inte går, det är ända ute i Örslösa så vi skjutsar så klart).

Jag och maken är ledare för en Tillväxtgrupp som träffas en kväll varannan vecka och ibland hittar på något trevligt på helgerna.

Jag är engagerad i radiosändningarna från våra gudstjänster och agerar producent ca 5 ggr per termin och vi har sammanträden fyra kvällar om året.

Maken och jag tränar en kväll var i veckan. (Och när jag orkar passar jag på att träna dubbla pass på samma kväll, fast det har i ärlighetens namn bara hänt två gånger än.)

Maken är sammakallande i kyrkans hemsidegrupp som träffas var tredje vecka och han är gitarrist i ett lovsångsteam som övar var tredje torsdag och spelar på möten ungefär en gång i månaden.

Jag sjunger lite då och då, både solo och i en liten körgrupp och i en kvartett.

Jag har slutat skriva i församlingsbladet och slutat sjunga i församlingskören för jag hade för mycket att göra. Jag gillar att skriva, och att sjunga, så det var inte ett lätt beslut att sluta.

Maken jobbar över, men inte varje vecka, i alla fall inte nu. Han gjorde i december och januari, men det är mot hans principer.

Jag har delat ledaransvar för en serveringsgrupp i kyrkan. Vi fixar fika och oftast mackor till mellan 50 och 250 personer tre-fyra gånger per termin. Och diskar!
Jag är också med i en Kaffestugegrupp och jobbar i Kaffestugan som är församlingens Café, var sjunde eller åttonde lördag. Det är jättekul!

Jag fasar för perioden när barnen verkligen hamnar i skjutsas-åldern. Sonen fick en lapp om musikskolan idag. Det är dags till hösten. Vi ska förespråka blockflöjt för det får man spela på skolan och behöver inte skjutsas någon annanstans. Och så lär man sig noter. Och så låter det förfärligt…

Jag växte upp i en missionsförsamling som hade (och har) väldigt högt i tak när det gäller sång och musik. “Hellre än bra” var den outtalade parollen. Alla fick vara med och göra det de ville. Jag var körledare för församlingskören och de två barnkörerna. Det fanns en blockflöjtsgrupp också.

Kan du föreställa dej hur det låter när fem små flickor spelar unisont på blockflöjt. Det är svårt att inte göra grimaser.

En gång när de framträdde på ett möte la vi märke till att en av tjejjerna verkade ha problem med sin flöjt. Hon blåste och blåste och blev alldeles röd i ansiktet för det kom ingen ton. Till slut vände hon på blockflöjten och upptäckte att hon glömt dra ut piprensaren. Ingen av åhörarna hade hjärta att rekommendera hela ensembeln att spela med piprensarna kvar i röret, även om vi nog tänkte det lite till mans.

Den som minst uppskattade blockflöjtsgruppens toner var ledarens make A. Han vågade också antyda vad han tyckte. Inte till barnen, men till oss andra.

Efter några år växte barnen upp, som så ofta sker med små barn, tack och lov, och blockflöjtsgruppen lades ner. Jag måste tillstå att de två sista åren hade de dock övat upp sig riktigt bra och kunde till och med spela vackert i stämmor, så det var inte bara elände.

I den vevan gästades församlingen av en kör med sångare, fiolspelare och dragspelare. Kanske var det en ståbas inblandad också. Sällan har vi hört något så ostämt och “otight”.
Då hörs A viska längst bak i lokalen:
-Kom tillbaka blockflöjtsgruppen, allt är förlåtet.