På fikarasten fick vi inte tillträde till fikarummet. Där inne satt två nya kunder och pratade med vår produktionschef och en av oss call-girls.

Eftersom jag inte trånade efter kaffekokaren och förutseende nog lagt min fikabanan på skrivbordet så gick det ingen nöd på mig.
Jag la upp fötterna på skrivbordet och med bananen i högsta hugg ägnade jag en kvart åt Kulla-Gulla.

Man kan tycka att det är lite fånigt att läsa Kulla-Gullaböckerna vid min ålder (37) (i alla fall snart) men det bryr jag mig inte om. De bereder mig nöje, so what!

Försjunken i Gunilla Beatrize Fredrike Sylvesters (är författaren månne inspirerad av Pippis alla namn) öden och äventyr uppmärksammade jag inte varningssignalerna inne ifrån fikarummet. Rätt som det var for dörren upp och ut klevade kunderna med raska tag.

De stannade upp när de kom fram till mitt skrivbord. Stirrade lite på mina upplagda ben.
-Här jobbas det hårt ser jag!
Sedan såg de boken.
-Kulla-Gulla. Kolla, hon läser Kulla-Gulla!

Nu är jag inte längre så säker på att jag inte bryr mig om att det är fånigt att läsa barnböcker, på arbetstid, inför kunder (eller före detta kunder i värsta fall).