Zäta

Jag hann precis se en otroligt skicklig kort-trollkarl göra sina förbluffande trick inför en likaledes förbluffad jury under Talang 2008 innan jag bytte om till superunderställ och kornblå regnkläder och gav mig iväg för en mils vandring tillsammans med 976 andra på Kinne-Kulle.

På vägen till Hällekis skola, där starten gick, hann jag njuta av björklövens krispiga, ljusa, nygröna färg som svävade likt en skir tyllgardin över vitsippsdrivorna och i de gamla beteshagarna gick breda stråk av lysande gula kabbelekor och utmärkte små vattendrag och bäckar. Jag njöt också av alla de välgjorda, numera mossövervuxna stenmurarna som skickliga hantverkare för länge, länge sedan lagt upp av dyrbar Kinne-Kullesten. På Kinne-Kulle finns det till och med hela hus helt uppförda i denna fantastiskt vackra sten som numera köps av välbärgade människor för att pryda trappor och uteplatser.
Innan jag kom fram till min destination var jag nära att köra över ett stolt exemplar av dotterns fruktade safaner, som olovandes spatserade ut på vägen framför mitt framrusande fordon.

Man kunde starta någon gång mellan halv åtta och tio, och det hade varit smart av mig att börja lite tidigare, alternativt tagit med en rejäl ficklampa, men eftersom jag valde att först äta kvällsmat (couscous, kassler, paprika, fetaost, tomat, parmesanost och majs sammanblandat till en läcker sallad) tillsammans med familjen, och inte hade en tanke på det där med ficklampan, så gick det som det gick. Det blev MÖRKT.

Första timmen, fram till klockan tio, var det fortfarande tillräckligt ljust för att jag skulle kunna se var jag satte fötterna. Jag höll ganska god fart trots att det gick uppför hela tiden.
Jag gick ensam, hade inte brytt mig om att försöka ta med mig någon. Det berodde dels på att jag ville vara fri att bestämma mig för att gå (eller inte) i sista minuten och dels på att det är rätt skönt att vara själv, för en gångs skull. Under sluttampen, när vi gick förbi Hönsäters kapell, kom jag i samspråk med två äldre par och de frågade förundrat varför jag gick själv.

Jag hade tagit på mig, i mitt tycke, lagom med kläder. Superunderställ, knälånga yllestrumpor, rejäla Graningekängor och en långärmad polotröja under regnkläderna. Fram till den första kilometern var jag också alldeles lagom varm. Sedan började jag svettas.
Alldeles lagom dök första stoppet upp, med en sprakande brasa och en plastmugg med saft. Och när sedan den första lilla skylten dök upp utmed stigen, som upplyste mig om att jag bara vandrat en tiondel av vägen, tog jag av mig tröjan och virade ihop den till en orm och knöt runt midjan. Där skulle den vara skyddad mot det ständigt stilande regnet. När jag slutligen kom i mål hade jag en torr tröja att ta på mig istället för den genomvåta regnjackan.

Före mig gick en herre i sällskap med två damer som hade lika kornblå regnjackor som jag, fast av ett någon modernare snitt. Mitt regnställ köpte jag för 15 år sen, innan jag fjällvandrade under min Fritidsledarutbildning.
Jag bestämde mig för att försöka ta rygg på de blå jackorna eftersom jag var lite osäker på vägen och redan tidigt upptäckte att den var dåligt uppsnitslad. När jag stannade för att ta av mig tröjan försvann dock sällskapet med de blå jackorna runt en krök och sedan såg jag inte till dem igen. Istället blev jag upphunnen av två klämkäcka stavgångerskor och en far med son samt en otroligt pratglad, långhårig man i 40-årsåldern som förstörde naturupplevelsen genom sitt otämjbara pladder.
Först ansatte han de käcka stavtöserna.
-Är det första gången ni går här?
-Jajjamännsann!
-Jahaja! Själv har jag gått tjugotvå av de tjugofyra gångerna.
-Ojdå!
-Ja, det är ju rätt trevligt. Och så får man ju kondition också.
-Men det är ju bara en gång om året. (Fniss, fniss, fniss.)
-Ja, det gäller ju att vila sig i form också! sa mannen som aldrig tycktes svarslös.

Därnäst fick han syn på fadern till sonen.
-Nämen, Kjelle, är det inte du som jobbade på Lovene dörr förr!
-Jo, det stämmer. Vad gör du nu för tiden då?
-Jag har jobbat som personlig assistent ett tag. Väldigt slitsamt faktiskt. Det gäller ju att kunna knipa käft när dom… ja, du vet… (Det kan väl inte du ha klarat nåt vidare, tänkte den elaka sidan av mig.)
-Men nu är jag “between jobs”, som det heter. fortsatte pratmakaren. Och du själv? Du fick väl sluta på Lovene dörr i den där vevan…
-Ja, de la ju ner fabriken.
-Fick du gå då när det var 13 som slutade samtidigt?
-Alla blev ju uppsagda för fabriken la ner.
-Jaha, det var i den vevan ja…

Ungefär i “den vevan” hann jag upp en liten familj som gick vandringen med barnvagn. Pratmakaren och hans sällskap klevade förbi och jag passade på att ta en simulerad paus.
Nu återstod den sista jobbiga stigningen upp till utkikstornet. Det var rejält stenigt och mellan stenarna härskade lervälling men det var fortfarande tillräckligt ljust för att jag skulle kunna ana var jag satte fötterna.
Klockan var tio när jag kom upp till utkikstornet. Fågelsången som glatt mig hela vägen tystande som på en given signal. Jag var ganska trött och svettig och unnade mig en snabb fika bestående av en Delicatoboll, innan jag fortsatte den betydligt behagligare vägen till Salen. Jag gick genom granskog och hade det bara varit lite tidigare på kvällen hade stämningen varit trolsk och spännande. Nu var det bara spännande, för inne bland granarna var det mörkare och svårt att se var stigen gick.
På ett ställe öppnade sig en glänta och jag läste en brandgul varningsskylt:
“Varning för fallande istappar från masten.”
Jag beslöt mig för att ignorera varningen och fortsatte obekymrat förbi den höga masten som var försedd med stora, lyssnande öron ut mot omvärlden. Min far har någon gång förklarat för mig att det är en militär anläggning och när han gjorde lumpen var han under en tid förlagd dit för att vaka över den viktiga masten.

Jag har hört historier om att det finns gigantiska bergrum under Kinne-Kulle. Militära anläggningar ruvande på fantastiska hemligheter, eller gångar med undangömt guld. När jag ALU-jobbade på Radio Kinne-Kulle utnyttjade vi en gång de där historierna och lät självaste Tomten förlägga sin boning till hjärtat av Kinne-Kulle och intervjuade honom via telefon.

Med tankarna på både min far och tiden på radion, kom jag så fram till Salen. Salen är en ganska stor, öppen plats på Kinne-Kulles högplatå, kringvuxen av enebuskar. Där serverades blåbärssoppa och “kôrvagobben” var som vanligt på plats. Jag köpte en korv i bröd och drack min blåbärssoppa och kände mig styrkt att vandra vidare. Nu var jag inte alls trött längre och såg i stället bara fram mot resten av vandringen.
Den känslan togs snabbt ur mig för efter bara några meter såg jag inte längre den snitslade banan. Skulle jag fortsätta rakt fram eller ta av upp i hagen till höger.
Jag låtsasvilade för andra gången under nattvandringen och väntade in ett äldre par och hoppades att de skulle veta vägen. När de passerat mig följde jag förstulet efter dem, rakt fram.

Efter en sträcka genom lövskog omväxlat med instängslade beteshagar kom jag fram till ett kalhygge. Här var vägen sönderkörd av de stora skogsmaskinerna och det var gropigt om ojämt.
Jag kom i ofrivilligt sällskap med några familjer med hund. Jag har generellt ingenting emot hundar men nu blev jag flankerad av två flåsande borderkollier som båda blängde bitskt på mig från var sitt håll. Jag ökade på takten lite och nästan småsprang i nerförsluten.
Bakom mig hörde jag en dam klaga.
-Undrar varför hon har så bråttom, hon kommer vricka fötterna av sig på den här vägen. Jag har så lätt för att vricka fötterna av mig. Min vännina säger alltid att jag är den enda hon känner som kan vricka fötterna på jämn väg.
Och när hon tystnad ersattes hon av en yngre stämma som gick på i samma tongångar, men med ett annat ämne.
-Jag gav pappa en hälsokontroll när han fyllde år men han har inte utnyttjat den än. Det var inte bara jag förresten, det var hela släkten på hans sida, men han har inte utnyttjat den. Jag tror jag ska köpa en till till honom när han fyller år nästa gång så kanske han kan göra den om tio år.
Och lite tystare men med varm, humoristisk röst:
-Men jag har i alla fall slutat röka.
Och sedan följde ett samfällt tjatter från de kvinnliga vandrarna om vilken enastånde prestation deras far, bror, farbror och svåger stått för som slutat röka, på själva julafton dessutom.
-Men det är inte lika roligt att dricka vin längre…

Sen hörde jag inte längre vad de sa och fick vandra själv några steg innan jag kom fram till en hel liten folksamling på gott och väl 20 personer som stod och tvekade om vilken väg de skulle ta i en korsning. Själv hade jag ingen aning heller men så hörde jag slutstrofen från en mäktig körsång som kom farandes med vinden från kalkbrottet och bestämde mig raskt för att gå efter sången.
Inte utan viss stolthet ledde jag hela skaran på rätt väg ner till brottet.

Det var en farofylld väg. Kalkstenarna var våta och slippriga och efter trampet av över tusen fötter (betänk att varje människa har två var) var vägen ofantligt hal. Visserligen var vägen bred men med branta stup på sidorna. Här hade dock vandrarklubben ställt upp marchaller utmed vägen så nu hade vi åtminstone små lysande punkter att följa. Marchallerna var inte bara av godo för de förstörde det lilla av mörkerseende jag lyckats skaffa mig, men de var helt nödvändiga för att vi skulle hitta.

Resten av vägen är inte så mycket att orda om. Ett tag fick jag sällskap av några småstrukna ungdomar varav tjejjerna i kvintetten inte vågade ta sig ner för en rätt brant nerförslut. De stod och sjåpade sig ända tills en av killarna röt till.
-Det gör ju inget om ni halkar. Det är så mörkt så det är ändå ingen som ser om ni smutsat ner er.

Jag fick mer och mer ont i vänterljumsken och höger stortå men så länge jag höll takten uppe och inte stannade till var det överlevnadsbart.
När jag senare på natten gick och la mej, efter att först ha slösat på varmvattnet en bra stund i duschen, gjorde det dock så ont i tån att jag hade svårt att somna.

Hela vandringen tog exakt två och en halv timma. Det hade säkerligen gått mycket fortare om jag inte gått i mörkret så stor del av vägen. En bit efter kalkbrottet var det riktigt luriga passager med branta stup utmed den slippriga stigen och där fann jag det för gott att ta det riktigt lugnt. Hellre låta det ta sin tid än inte komma i mål alls.

Den bite som kändes längst att gå var ändå vägen från målgången tillbaka till bilen. Jag gick nämligen vilse en liten bit och var tvungen att gå tillbaka en rätt bra sträcka innan jag hittade rätt. Det var tur att jag var ensam, så slapp det bli pinsamt.

Idag har jag fortfarande ont i både tån och ljumsken och jag är ganska trött, men ändå nöjd med mig själv och min prestation.