Igår kväll satt jag och slötittade på amerikanska Idol medan jag broderade på en korsstygnstavla. Det var killar som sjöng, olika bra, och en jury bestående av den gode, den lilla goda och den onde avgav sin dom efter varje framträdande.
En klämkäck programledare intervjuade deltagarna och berättade vilket nummer man skulle ringa för att rösta.
Efter den första tävlanden sa programledaren att man inte kunde ringa eller skicka SMS-röster från Sverige. Häftigt att de nämner det, tänkte jag. Är det så många som försöker ringa från Sverige?
Efter den andra deltagaren upprepade programledaren sitt meddelande till de svenska tittarna… och efter tredje…
och först då började jag bli misstänksam. Jag lyssnade till vad programledaren egentligen sa och det var inte ett ord om Sverige.
Naturligtvis var det den svenska översättaren som la till texten för att vi “sweeds” inte skulle slösa bort våra telefonslantar.
Pinsamt!
Hej! Vad kul att du hitta till mig oxå! Via Rana tänker jag?.. 😉 Du har en supertrevlig blogg! Vad jag skrattade åt “rädd för Bert”-inlägget
Som Rana redan sagt; du hade fokus och skärpa någon annanstans!
Själv kunde jag inte skylla på någon korsstygnstavla när jag för några månader sedan tittade på en illegalt nedladdad film utan text, som i scenerna hoppade mellan två tidsperioder. Naturligtvis fanns det datum och årtal nere till vänster vid varje tidsskifte, men dem såg inte jag eftersom jag hade sådant huvudbry med att förstå alla replikerna utan text. Behöver jag säga att filmen gjorde mig förvirrad – helt i onödan?! Där kan man snacka om pinsamhet.
/Anna
Hahaha, visst är det underbart när man känner sig så där klar och snabb och brajt! Not. Men du var förstås helt uppe i ditt skapande med nål och tråd, och då kan ju ingen vettig svensk begära att du ska lyssna så noga. *slätar över*
Wow – vad jag gillar ditt sätt att skriva. Jag brukar tjuvläsa dina kommentarer hos andra och skrattar då högt. Precis som jag skrattade (fast lite mer ansträngt, eftersom ämnet känns igen lite väl mycket) åt följande kommentar hos mig:
“Det var inte så länge sedan min dotter deklarerade på dagis att hennes mamma var tjock.
-Men så säger man väl inte, vädjade dagisfröken inför min roade blick.
-Men hon ääär ju tjock, säger dottern. Och mot det hade inte dagisfröken något att mer att anföra.”
Med andra ord tänker jag njuta intensivt av att min dotter hittills iställer säger “du är min mysiga, mjukiga mamma”.
Hm.
MASSOR AV KRAMAR.
/Rana