Typiskt!

Jag var på väg mot en riktigt bra bonus den här månaden, och så är jag tvungen att vara hemma med sjuka dottern.
Om man ska tänka positivt, och det ska man ju, eller?, så är hon förmodligen inte allergisk, utan bara förkyld.

Om man ska fortsätta att vara positiv så kan man ju konstatera att man får en dag att uträtta lite på. Om man… äsch, nu får jag väl ge mig, det handlar ju i alla fall om mig. Jag börjar om.

Jag är glad att dottern är förkyld.
Nej, jag är glad att dottern kanske inte är allergisk.
Jag är också glad att jag hinner göra lite sån´t som jag annars inte skulle hunnit idag. Till exempel spreja såpvatten på hallonbuskar och träd, vattna krukväxterna inomhus, handla livsmedel och båtrengöringsmedel, pärla vidare, dra in kort i datorn från kameran och…
…just det, jag kanske bör ta hand om dottern lite också. Det är ju ändå för hennes skull jag är hemma.

Förhoppningsvis är det här en mycket snabbt övergående förkylning och då kan jag jobba i morgon och då kanske, kanske, kanske jag kan lyckas få till den där sista ansträngningen som gör att jag snäppar upp bonusen ett steg till.

Inte så att jag bryr mig särskilt mycket om pengar, nejdå.
Eller att jag är tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna, nejdå.
Eller att jag är en typisk storasyster som går igång på prestation och beröm, nejdå…
Det är bara så att jag… att jag…
…SÅ VÄLDIGT GÄRNA VILL HA MYCKET PENGAR, VARA BÄST OCH PRESTERA PÅ TOPP!

Men nu ska i alla fall dottern få frukost. Det bästa huset hava! (Läs gärna med lite italiensk restaurangägarbrytning.)