Vid några tillfällen i mitt liv har jag känt mig nödgad att kontakta polis.
Senaste gången var när maken inte kom hem i tid. Han har börjat cykla ner på stan till samåkningsgängets mötesplats och den aktuella dagen visste jag att han skulle komma lite senare, men jag hade tagit fel på en timma. Orolig gick jag och vankade av och an där hemma och kunde inte förstå varför han inte dök upp. Naturligtvis svarade det inte på mobilen heller.

Till slut ringde jag polisen och blev kopplad till ledningscentralen i Göteborg. Jag förhörde mig om det hade inträffat några cykelolyckor i Lidköping de senaste timmarna, men det hade det inte. Den unge polisen som svarade försökte lugna mig med att maken förmodligen bara tagit en omväg hem, kanske stannat för att köpa glass innan han skulle hem och ta hand om mig. Polismannen var faktiskt rent av lite flirtig.
Innan jag hann tacka och lägga på hörde jag hur maken kom innanför dörren. Jag sa dock inget till polisen, tyckte det var allt för pinsamt.

En annan gång har jag ringt och stöldanmält min cykel. Jag ägde en grönmetallic gammal skraltig sak som jag använde för att ta mig från torget i Lidköping till arbetsplatsen ute i Tofta. En morgon var den borta. Den återfanns aldrig.

Jag har även anmält en annan, mycket kärare ägodels, bortavaro. Jag vet dock inte om den stulits eller om jag bara tappat bort den. Den här ägodelen hade varit min i många år och jag hade ärvt den av min pappa. Den var en militärhalsduk. En sån som motorcykelknuttarna brukar använda, och militären naturligtvis. Perfekt storlek och mycket bekväm efter många års flitigt användande.
Den gången skrattade polisen åt mig och sa att de nog inte kunde ta den anmälan på allt för stort allvar, men att de naturligtvis skulle höra av sig om den dök upp.

Mitt första samröre med polisen gällde en brevlåda.
För cirka 15-16 år sedan hade jag ett extraknäck som intervjuare. Jag fick hemsänt tjocka luntor med frågor och intervjuade sedan utvalda personer i min omgivning utefter kön och ålder. Svaren skickade jag in till företaget och sedan fick jag betalt när de gåtts igenom. Det var alltid viktigt att skicka in svaren i tid.

Vid ett tillfälle hade jag varit ute i sista sekund. Svaren skulle vara företaget tillhanda på måndagen och jag la dem på brevlådan på fredagen. I normala fall borde detta inte inneburit några problem, men just den här fredagen var det midsommarafton. När jag kom hem efter att ha lagt det tjocka kuvertet på lådan började jag oroa mig för att tömningen inte skulle ske förrän på måndagen. Jag gick tillbaka till brevlådan och såg min farhåga besannas. Vad skulle jag göra nu? I kuvertet låg 20 intervjuer, som jag slitit hårt för att få till, och som inte skulle ge någon cash ifall de inte kom fram i tid. Ett hårt slag för en låginkomsttagare!

Jag såg mig noga omkring. Visst fanns det personer runt omkring, hela Lundsbrunn bubblade av midsommarfirare, men det var ingen som verkade notera just mig. Försiktigt försökte jag lirka upp brevlådan, men den visade sig vara tämligen ibrottssäker.

Det fanns bara en sak att göra. Jag gick hem igen och ringde posten och frågade om de kunde låsa upp lådan åt mig så att jag fick ta mitt brev och lägga det på en låda i Götene som skulle tömmas trots att det var midsommarafton. Svaret var nekande. Posten tillhandahöll inte sådana tjänster.

Då ringde jag polisen. Trots hård övertalning från min sida vägrade de att dyrka upp låset till en brevlåda. De gick inte heller med på mitt desperata förslag att spränga upp lådan!