Fredag morgon. Solen lyser. Cyklar till jobbet.
Jag har bestämt mig för att komma iväg i tid, för att undvika att mina kollegor tycker att jag luktar ”varmt”, eller något ännu värre.
De första trampen går genom vårt kvarter. Husen ser ut att ligga och dra sig i morgonsolen. Ingen människa är vaken. Men fåglarna kvittrar sin allra vackraste god morgon-serenad för att förgylla min färd.
Några sekunder senare kommer jag in på cykelvägen. Ytterligare några tramp och över vägen till Vänerblick. Vänerblick är en bostadsrättsförening, utspridd i tre höghus med vidunderlig utsikt över Kinne-Viken. De boende anser sig dock inte fått fullt så mycket utsikt som var utlovat från början så några handlingskraftiga män har på eget bevåg sågat ner ett antal höga träd. Mycket ramaskrik från flanörer och kommungubbar. En brottslig handling! Andra har backat upp och ställt sig i hurrarops-kören. Själv har jag inte tagit ställning. Naturligtvis är det olagligt men någonstans känner jag också förståelse. Samtidigt blir jag lite arg över att man tagit saken i egna händer, kanske tog man ner just de träd som kommunen bestämt sig för att spara. Träden ligger också i en slänt och alla som gått mellanstadiet vet väl vad träd och buskar har för betydelse för att förhindra erosion, i alla fall i Grekland.
Nåväl, andra tankar upptar snart min hjärna. Så fort jag kommer in i skogen måste jag börja köra slalom mellan de icke uppskattade mördarsniglarna. Några är på väg över cykelvägen för frukost medan de flesta är på väg åt motsatt håll- in i skogen efter nattens skrovmål i de närliggande trädgårdarna.
Här är de inte så många men skulle jag cyklat genom Villaparken hade det varit omöjligt att inte köra över minst ett tjog. Jag tänker lite på en av lilla Svalans dagisfröknar. Hon är rädd för daggmaskar och cyklar i skräck de mornar det regnat under natten. Då är det inte lätt att undvika de små miniormarna. En gång hade hon oturen att en mask fastnade i ekrarna på cykeln. Hon fick stanna och peta bort den med en pinne och ägna fem minuter åt magandning och lugnande mantran.
Uppe vid skolan är det tomt och stilla. Sommarlovsstilla. De få dagisbarnen har nog inte kommit än, klockan är bara halv åtta. Jag sänder en tanke till mina barn. Lilla Svalan vet jag har det bra, men sonen är jag lite orolig för. Hur har han det tillsammans med de andra barnen, längtar han hem, äter han maten, sover han på nätterna, fryser han, badar han…
Jag rullar ner för stora Lidens-backen. Lägger in femmans växel och trampar på. I höjd med Tofta Pizzeria kommer jag på att jag nog glömt mobilen hemma. Jag småsvettas lite. Idag skulle ju Guldfynd ringa och berätta om det blir håltagning på måndag eller inte. Eländigt! Nu kommer jag lukta illa i alla fall.
Efter någon minut är jag inne i skogspartiet innan Kronocampingen. När jag och maken cyklade hem efter vår middag på Habibi igår, fick jag en allergisk reaktion precis när jag kom in i den gröna världen här. Näsan täppte igen och ögonen sved och rann värre än vid lökhack. Till slut fick jag gå av och leda cykeln. Maken fick leda mig och jag ledde cykeln. Jag såg ingenting. Men det var igår. Idag har jag laddat med en allergitablett och klarar mig igenom grönområdet utan tårar.
Utanför Willys är det lugnt. Noterar bara några morgontidiga pensionärer som står och väntar på att affären ska öppnas. Vore jag dagledig skulle jag nog göra dem sällskap. Det måste vara härligt att kunna strosa runt i en nästan tom affär och plocka till sig av de nypåfyllda förråden.
På parkeringen går mannen som alltid går där och städar. Men en teleskopnypa plockar han upp papper och annat skräp som blivit liggandes efter gårdagens anstormning. Jag har lagt märke till att han verkar vara mycket noggrann, ingenting blir kvar när han varit i farten. Jag kan beundra människor som går in för sin uppgift, oavsett vad det gäller. Att göra sitt bästa och sträva efter ett gott resultat är egenskaper jag uppskattar hos andra.
Jag passerar den nybyggda rondellen. Det står fortfarande några vägläggare och häckar i hörnen. De ser ut som om de inte ville synas men det är ju en omöjlighet i deras chockgula västar.
Lyckas passera järnvägen i luckan mellan de två morgontågen. Det är inte särskilt kul att bli stående och vänta vid järnvägsövergången. De där bommarna verkar dessutom leva ett eget liv och är nere betydligt mer än säkerheten kräver, i alla fall från mitt sätt att se det.
Cyklar förbi skoförsäljningen. Rea på arbetsskor. Det blir inga skor idag, men jag håller på att få med mig en okopplad liten svart pudel som går och nosar invid staketet till järnvägen. Husse gör dock en snabb insats och hunden lämnar mig ifred.
Nu återstår bara Rörstrandslängan innan jag är framme vid jobbet. Jag lyckas hålla mig kvar på den smala trottarstumpen i den skarpa svängen och andas ut, lite väl högt för jag får en förvånad blick av den mötande kvinnan.
De sista metrarna låter jag cykeln rulla. Det känns som jag går i mål. Jag parkerar och låser cykeln. Vid entrén håller en rökande gentleman upp dörren för mig. Det är företagets revisor, eller heter det nåt annat när man sköter den löpande redovisningen kanske?
När jag kommer in känner jag att jag är rätt svettig i alla fall, trots den lugna färden. Men idag har jag laddat med tjocka extrasockar, i fall jag börjar frysa.
Nu återstår bara cykelfärden hem igen. Ett bra sätt att få lite motion. Maken har räknat ut att vi spar 15 kronor per dag och person på att cykla istället för att ta bilen. Jag har redan tjänat in en halv pizza alltså, på två dagar!