I stället för att äta lunch i vanlig tid for vi med barnen till Framnäsbadet.
Framnäsbadet är Lidköpings utomhusbad. Ett inghängnat område med stora gräsytor och tre bassänger. Stora bassängen är kanske 50 meter lång och har hopptorn i ena änden.
Vi badade, solade, duschade, bastade och drack vatten dessemellan. Jag tog en liten simtur och tittade samtidigt på de som hoppade från hopptornen. Det finns en enmeterssvikt och så avsatser från tre, fem och tio meter.
Upp på enmeterssvikten gick en pappa, kanske några år äldre än jag. På väg ut till vattnet språkade han med sina barn som stod vid sidan av och ivrigt hejade på sin pappa som så vitt jag förstod var i färd med att förevisa ett snyggt hopp.
Tyvärr hade inte mannen tillräckligt mycket simultankapacitet för att klara av den avancerade manövern att gå och prata samtidigt. Han trillade av trampolinen… rakt ner på betongplattorna. Han skrapade upp sig rätt rejält utmed ena sidan och blödde från axeln, armbågen, höften, knät och fotknölen.
Efter att han snabbt kommit på fötter och spanat runt för att försäkra sig om att ingen noterat hans pinsamma fadäs, gick han och ställde sig i utomhusduschen ett slag. Sen blev det inget hopp för hans del utan han nöjde sig med att heja på medan hans telningar hoppade i stället.
Jag skrattade jättemycket… och igenkännande. Jag har nämligen gjort exakt samma sak.
Det var i Götene badhus och jag gick i åttonde klass. Jag var där och simmade med några kompisar och skulle stila lite genom att göra ett tjusigt hopp från trampolinen. På vägen ut på trampolinen hejjade jag på några som gick förbi och trillade ner på klinkersgolvet. Det gjorde jätteont och var fruktansvärt genant. Jag skämdes dock för mycket för att sätta mig och lipa utan jag gick upp igen, gjorde mitt planerade hopp och sedan gick jag ut till omklädningsrummet och rodnade i fred.
Dagen efter min insats som drullputte berättade jag med sedvanlig inlevelse om händelsen för min bästa kompis på skolan. Medan jag berättade och visade och gestikulerade gick min tysklärare förbi och stannade och lyssnade, naturligtvis utan att jag upptäckte det. Till slut kunde han inte hålla sig för skratt utan avslöjade sin närvaro till förnyad genans för mig.
Senare på dagen hade vi tyskalektion. När jag och min kamrat för en stund släppte koncentrationen och småpratade med varandra istället för att böja verb eller vad det nu var vi skulle ägna oss åt, tittade läraren upp från uppgifterna hann höll på att rätta:
-Om inte unga fröken Zäta kan vara tyst så ska jag be henne komma fram här och ställa sig på katedern och visa klassen hur man bär sig åt för att trilla ner från trampolinen!
