Gårdagen vill jag minnas för evigt. Jag ska trä upp den som en pärla på mitt minnes allra finaste smycke. Där ska den glänsa och ge återsken av en dag som var så nära total lycka jag tror jag kommer komma i jordelivet.
Min familj och jag var ute på sjön. Vi hade sovit en natt vid Ryssön och låg kvar där tillsammans med goda vänner. Solen sken. Det var så varmt att det hade varit olidligt att vara någon annanstans än i direkt närhet av Sveriges innanhav och största sjö. Jag gick iklädd min svarta baddräkt hela dagen. Gick gjorde jag i och för sig inte för mesta tiden tillbringade jag i en bekväm strandstol, läsandes min senaste bokbekantskap: “Lyckan, kärleken och meningen med livet.” När det blev för varmt svalkade jag mig omedelbart i det 22-gradiga Vänervattnet. Sen solade jag tillsammans med boken igen. Och badade, och solade, och badade, och solade.
Maken förde intressanta tekniska diskussioner om ekolod, båtmotorer och annat som gör ett teknikfreak glad, barnen badade och lekte med sina kompisar.
Runt omkring mig surrade getingar som inte blev så närgångna att jag var tvungen att springa ifrån dem mer än tre gånger.
En sval västbris smekte min kropp men var inte tillräckligt stark för att rufsa om mitt hår.
En perfekt dag!
Mitt minne är som de flesta andras gissar jag, lite svårkommenderat. Men om jag kunde, skulle jag befalla det att bevara gårdagen i någon lättåtkomlig vindling, för att tas fram vid svåra stunder, vid mörker, regn och kyla. Då skulle min hjärna åter bada i värme och ljus, ljummet vatten skulle klucka mot min mage och milda vindar skulle torka vattendropparna på mina vader.
En pärla bland andra vackra pärlor i mitt minnes allra mest strålande smycke. En smaragdgrön pärla av svarowskijkristall, men inslag av bärnsten och guld. Så skulle minnespärlan se ut.
