Jag blir så trött på mina öron. Del hör de lite dåligt och dels sköter sig inte extrahållen som jag vill.
I helgen köpte jag ett par lagomfina, lagomstora örhängen i guld. Sådana som man kan ha för jämnan. Med stor handkraft fick jag till slut ur båda läkeörhängena. Maken har tidigare lyckats få ur det ena men jag satte tillbaka det igen eftersom hålet vätskade sig lite. Nu blödde ena örsnibben eftersom jag lyckades rispa upp insidan av hålet med läkeörhänget. Det stuntade jag i. Jag gick med mina fina guldörhängen i alla fall.
Igår kväll kom vi hem från Ludvika. Jag tog ur guldisarna för att duscha och satte medvetet inte in dem igen. Man sover ju faktiskt bättre utan.
Och i natt sov jag gott. Men det var inte lika gott att vakna och upptäcka att jag inte fick i örhängena igen. Det verkade ha läkt ihop lite på baksidan.
Jag som är “lite känslig” ville nästan svimma och fick be maken sticka sönder hålen från baksidan. Mer blod. Det slutade med att jag satte i läkeörhängena igen och nu får de sitta där ett tag tills jag slutat blöda i alla fall.
När jag tittade mig i spegeln efter den utstådda persen var jag blek som ett lakan. Inte ens sommarens hela hopsamlade solbränna lyckades skugga blekheten.
Nu har jag i alla fall cyklat till jobbet och är mer röd och flåsig än blek och skör.
