Idag gick det betydligt lättare att lämna lilla Svalan på skolan. Inga tårar och inga långa kramar. Jag tror hon får en bra dag.

Utsikterna för min dag är inte riktigt lika bra. Jag har en lätt huvudvärk som sitter i pannan, mitt mellan ögonen. Den gör mig trött och lite “dizzy” och jag har svårt att koncentrera mina insatser.

För övrigt har jag inga måsten på dagens lista. Jag ska vattna blommorna – ute och inne, lägga barnen och sedan se till att jag själv kommer i säng i tid. Om det nu inte har kommit en ny film i brevlådan. Då kanske jag sätter mig och tittar på den, samtidigt som jag börjar med ett nytt berlockarmband till min shopoholic-kollega. Hon är för tillfället min hängivnaste smyckeskund!

Maken ska i kväll planera lekar inför helgens församlingsdag. Under lördagen ska vi umgås, hela församlingen, ute på Udden på Kållandsö. Det blir Bibelsamtal, lekar och aktiviteter, getingar, egen medhavd matsäck, gemensam korvgrillning och dagen avslutas med en lovsångskonsert. Jag tror inte att hela församlingen kommer, vi är ungefär 700 medlemmar, men kanske en sjundedel.
Jag är inte involverad alls, utan tänker njuta av vad dagen har att erbjuda och kunna ta hand om mina barn när det behövs.

Nej men, nu är jag redan på lördagen och tänker. Det är ganska många dagar dit. I morgon onsdag är det Tillväxtgruppssamling, på torsdag börjar Royal Rangers för barnen (det är ungefär som scouterna) och maken är på lovstångsteamövning. Fredagskvällen är fri och då vill jag mysa med barnen framför TV:n eller med ett sällskapsspel. På väg hem efter träningen igår köpte jag chips med en helt ny smak, grillad vitlök och salt, och jag är sugen på att smaka. De borde vara goda!

Men idag då, det var ju dagen idag som bär på nya möjligheter. Man ska leva i nuet. Varken blicka frammåt med för mycket frenesi eller gå vilse i det förgångnas minneslabyrint. Det är svårt det där.
Jag är nog inte en person som vojjar mig över det som varit. Ruelse och ånger ligger inte så mycket för mig, men däremot planerar jag och ägnar en mycket stor del av min hjärnkapacitet åt framtiden. Tänk om jag kunde lära mig att leva lite mer i nuet istället. Skulle jag vara en lyckligare människa då? Det är inte säkert, men i alla fall en lite mindre stressad.