Kvart i sju i morses for Förundersökningsledaren iväg för en långhelg med vandring i norska fjällen.
Jag började sakna honom redan innan han åkt.

-Ha det så jätteroligt nu, njut av den storslagna naturen, hoppas det går bra…
Så sa jag. Med överdrivet glättig stämma.
Varför sa jag inte att jag skulle sakna honom?

Jo, hade jag sagt det hade jag börjat gråta. Och jag tror inte på gråt som en lösning, i alla fall inte för mig. När jag gråter får jag huvudvärk, jag blir helt rödmosig i hela ansiktet och ser helt anskrämlig ut, jag kan inte stänga av tårarna på kommando utan snyftar, snörvlar och hulkar onödigt länge och framför allt – tårarna gör ingen nytta, jag känner mig inte lättad, renad, mindre ledsen eller något annat som skulle vara positivt.

Jag gråter alltså inte så ofta. Kanske ibland till någon sorgsen film eller vid stora idrottsprestationer eller när jag läser om något som berör (som när den modige 10-årige gossen klarade en natt på fjället), men inte som ett uttryck för mina äkta känslor.
När det gäller mina känslor är just uttryck inget jag överhuvudtaget prioriterar, jag är mer för undertryckande.
När jag är ledsen föredrar jag att så snabbt som möjligt tänka på något annat än det som gör mig ledsen. Med oro och saknad gör jag likadant.

På väg till jobbet i morses tänkte jag alltså inte ett dugg på hur helgen kommer bli, att jag och barnen är ensamma, att hela lördagen kommer bli tom och ensam…
Nej, jag satt i stället och tänkte ut nya äventyr till Henrietta som ska skulle kunna skriva om.

Och nu, klockan 10, får jag ett mail från Förundersökningsledaren:
“Nu är vi snart i Norge. Jag älskar dig! /Maken”
Jag kastar mig på telefonen för att hinna ringa innan han åker in i Norge, de dyra telefontaxornas land. Men försent! En minut tidigare fick han välkomstSMS:et från norska telenätet. Vi säger bara “hej” och “jag älskar dej” och jag berättar inte hur mycket jag saknar honom, redan.