Jag håller mig flytande, mer är det inte.

Den stressande malströmmen gör sitt bästa för att rycka och dra i mina ben, men än håller jag stånd. Jag har inte doppat huvudet under ytan. Jag kan fortfarande andas.
Det mörka vattnet, som består av alla miljoner tankar jag måste jonglera med för att de inte ska sjunka till botten och bli bortglömda, trycker sig på från alla håll och placerar mig obarmhärtigt mitt i malströmmen, som i ett skruvstäd som sakta pressar luften ur mina lungor.
Rörelsefriheten är fullständigt inskränkt, jag kan bara följa med i vattnets allt hastigare virvlar. Jag är inte viljelös, men berövad min handligskraft.

Hakan dippar i vattenytan. Vattnet är kallt och skrämmande. Öronen sjunker under ytan, det bubblar och susar, brusar och suger. Nu är det snart bara näsan som förser mig med det livsviktiga syret. Jag ligger stilla i vattnet. Kommer det en våg, en enda liten sketen våg, så är det kört!