Det jag nu ska berätta utspelade sig på det glada 70-talet.
Mannen som har förtäljt historien skulle tillsammans med en vän tömma sin båt. Det var mitt i vintern och i brist på bra båtplats hade de kört båten upp i Lidan och lagt intill kajen mitt emellan Rörstrandsbron och bussbron.
De hade börjat med att göra fast båten i fören och sedan hoppat ut för att i lugn och ro angöra även aktern. Vad de inte tagit med i planeringen var den ganska starka strömmen som fick aktern att styra ut i älven. Mannen som berättat detta för mig (vi kan kalla honom Fabian) ställde sig då på kajen med båtshaken och försökte dra in aktern. Det gick inte så bra. Han kände hur han i stället drogs med båten längre och längre ut mot mittfåran av älven. Till slut kom han till den punkt då det inte längre var möjligt att räta upp sig och stå kvar på kajen. Båten var dessutom för långt bort för att han skulle kunna hoppa på den. Att falla i det iskalla vattnet var inte heller ett bra alternativ. Så vad göra?
Fabian fick syn på ett isflak som kom flytande nerför älven. Det såg sådär halvstabilt ut, uppblött på ovansidan men i alla fall ganska stort. Kanske skulle det kunna bära honom om han landade rätt.
Han släppte båtshaken och stod en stund och vevade med armarna som ett sista desperat försök att återfå balansen och kanske, kanske lyckas hålla sig kvar på kajen. Han hann också titta sig omkring och konstaterade att ingen människa fanns i närheten mer än hans vän. Tur! Det skapar alltid skvaller när en skeppare trillar i sjön och det var ju så retligt att ha missbedömt strömmen och försatt sig i den uppkomna situationen.
Fabian återfick inte balansen, istället tog han rejäl sats och hoppade ut på det guppande isflaket. Och sjönk rakt igenom! Isen visade sig snabbt vara precis så genomrutten som Fabian befarat men inte hoppats.
Det blev några dramatiska minuter innan Fabians vän lyckats dra honom uppför den höga kajkanten. Sedan var det till att snabbt byta om inne i kajutan och få på sig torra kläder.
Historien förtäljer inte om de båda vännerna tömde båten som planerat eller om de lät det anstå till en annan dag men så småningom kom i alla fall Fabian hem och möttes av sin väna hustru och en kopp rykande kaffe. Fabian beslöt sig raskt för att inte berätta något om missödet, det är onödigt att oroa nära och kära, och det hela hade ju ändå avlöpt väl.
När de slagit sig ner med kaffekopparna blev det därför hustrun som först tog till orda.
-Du kan aldrig gissa vad jag såg idag! När jag kom åkandes med bussen över torgbron såg jag en man stå på kajkanten och ta sats och hoppa rakt ut i älven. Kan du förstå hur någon kan göra något så tokigt! Det måste ju vara iskallt i vattnet. Och är man vinterbadare så måste man väl ändå kunna välja en bättre plats att bada på!
