Zätas blogg handlar om allt och inget. Den är som en dagbok, fast kanske lite mer anonym. Zäta har bloggat sedan den 9de februari 2008.
Det finns inget vettigt syfte med Zätas blogg, mer än att ge utlopp för verbal inkontinens. Zäta bloggar när hon hinner och har lust. Det kan blir mycket eller lite och mest utan någon som helst ordning.
Du som läser är välkommen att lämna en kommentar. Zäta blir glad när hon läser vad du skrivit, men känn ingen press. Vill du kontakta Zäta lite mindre offentligt kan du maila: blogg@zettervall.se
Jag är så rastlös.
Det är jättejobbigt att bara sitta och vänta den tid det tar från det jag slagit telefonumret tills det svarar i andra änden. Det brukar ta mellan 10 och 20 sekunder och det är låååånga sekunder om jag inte har något att sysselsätta mig med.
Men jag har funnit räddningen.
I går kväll ringde församlingens pastor och frågade om jag kunde sjunga en sång i samband med parentation på söndagens förmiddagsgudstjänst. Det är en av församlingsmedlemmarna som dött. Jag blev nog lite ställd när pastorn berättade det och kom mig inte ens för med att fråga varför församlingsmedlemmen dött. Jag lovade att sjunga i alla fall, så helt förvirrad var jag väl ändå inte.
Mannen som nu inte finns längre var en härlig människa, full av goda initiativ och vilja att förändra och förbättra. Han var en mycket duktig gitarrist och bra på att sjunga också. Han var med och drog igång ett samarbete med någon eller några andra församlingar i stan där frivilliga var ute på helgnätterna och serverade bullar och kaffe och fanns tillhands för ungdomar som ville prata.
Jag gissar att han var mellan 50 och 60 år.
För några veckor sedan såg jag honom ute på stan tillsammans med en yngre kille som också är med i församlingen. Jag gick med raska steg på väg till leksaksaffären för att försöka hitta en present till ett kalas lilla Svalan var bjuden på.
När jag fick syn på mannen fick jag en ingivelse att gå fram och krama honom och berätta att jag gillar honom.
Jag gjorde inte det. Blyghet och mitt stressade tempo fick mig att överge idén lika snabbt som den dök upp i hjärnan. Jag vinkade bara ett hej och stressade vidare.
Efter några steg kände jag att jag faktiskt borde vända om och gå tillbaka, ge den där kramen och säga de där orden.
Jag gjorde det inte ändå.
Och nu är det för sent.
