Jag gick med stora kliv, raska steg. Graningekängorna gjorde djupa avtryck i den nyfallna pudersnön.
Bråttom hade jag. Jag skulle hinna både lämna in oönskad heminredning till Second Hand, köpa ostbågar till lilla Svalans och mitt fredagsmys och framförallt – hämta Förundersökningsledarens dubbelpik som varit inne för lagning på Stadium.

Naturligtvis såg jag inte isfläcken. Eller isfläck och isfläck. Det var för allt i världen en hel skridskobana som dolde sig under det tunna snötäcket.
Jag halkade.
Hur jag trillade har jag inte lyckats rekonstruera för jag slog mig i båda knäna, i högra höften och höger armbåge, och i båda händerna.

Jag låg kvar en stund och kände efter hur det gått. Tio meter bort gick människor som var på väg för att inta sin lunch. Ingen av dem kom rusande till min undsättning och det var väl förståndigt eftersom det säkert fanns fler skridskobanor att halka på. Jag är inte ens säker på att någon la märke till min vurpa eftersom jag inte lät så mycket som ett “oj” undslippa mig, men lite pinsamt var det i alla fall. Tänk om någon sett mig!

Så reste jag mig och borstade av mig snön och kontrollerade att jag inte råkat ut för något blodvite, och sedan fortsatt jag med inte fullt så raska steg för att uträtta mina ärenden.