Plötsligt satt han bara där.
I skitiga jeans och med en maläten lusekofta över den tunna överkroppen. Hans kängor var osnörda och högersulan glipade vid tårna.

Jag granskade hans slitna gestalt, det stripiga håret, de hängande axlarna. Händerna som rastlöst vred sig i knät, med fingrar hårt tvinnade om varandra.

Vad gjorde han här, hur kunde han bara sitta här och tro att han kunde göra anspråk på en plats?
Han satt hopsjunken på bänken och lät blicken följa mönstret i klinkersgolvet. Jag trodde att han skämdes, skämdes för sitt intrång bland oss andra. Kanske insåg han att han inte var så välkommen. En udda fågel som landat i den långt tryggare flocken.

Men så lyfte han huvudet, strök undan några hårslingor från de bleka kinderna och såg rakt på mig, rakt in i mina fördömande ögon, rakt in i mitt avståndstagande hjärta.
Hans blick brände hål i min själ, drog undan alla ridåer.
Han såg allt.

Och han log.

Leendet spred sig från ögonen till ögonbrynen, till hårfästet, till de markerade kindbenen, ner till munnen och vidare ut till varenda muskel och led. Hela den magra kroppen utstrålade glädje och kärlek.

Jag slog ner blicken.
Skammen brände bakom ögonlocken och innanför tinningarna. Strupen snördes samman av skuld.
Jag ville bara försvinna, krypa ner i ett mörkt hål och upphöra att existera.

Så hörde jag hans röst, öm som en mors smekning, bara en viskning:
-Kristina! Min Kristinna!

Allt blev stilla.
Alla tankar och känslor smälte ner och koncentrerades till detta enda – hans kärleksfulla röst.