Jag gillar verkligen Liza Marklunds böcker. Jag har hjälpligt hängt med i debatten kring Gömda-böckerna och har förstått så pass att “den sanna historien” inte är fullt så sann som hon har låtit påskina.

Detta har dock inte påverkat min inställning till Marklund som ordtrollare. Jag tycker hon är fantastiskt duktig på att skriva trollbindande. Och då menar jag inte med skimrande ord som dallrar som en hägring i middagstid. Nej, orden är helt vanliga, men ändå lyckas Liza med konststycket att skapa en spännande historia, en berättelse jag ogärna vill lägga ifrån mig.

Jag tycker också mycket om Annika Bengtsson. Hon är ingen hjälte, ingen lycklig människa, hon är ganska ordinär och ganska komplex. Hon har problem med taskig självkänsla och trassliga relationer. Jag gillar det där, hon är inte enkel.

Nu är det inte så många sidor kvar. Jag har redan fått separationsångest.