På väg till jobbet fängslades jag av en fantastisk syn mellan bokstammarna i Villa Giacominaparken.
Det var solen som var på väg upp bakom Kinne-Kulle och färgade inte bara himlen utan även hela innanhavet i en bjärt rosaaprikos nyans.
Nu ligger hela Kinneviken stilla istäckt och blir en spegelbild av himlavalvet. En rosaaprikos spegel som tar andan ur betraktaren. Jag skymtade all skönhet under några ynka sekunder men jag lovar att den skönheten satt sig i sinnet och kommer färga hela min dag.
Isen i Kinneviken har även fångat Förundersökningsledaren som, aktat olyckan i förrgår på nytt kommer ge sig ut. Han fick en rapport från en skridskofrände igår. Kinneviken bjuder på årets bästa is, och då finns varken jobb eller köttsår som kan hindra min Förundersökningsledarfantast från skärens fröjder.
Jag nöjer mig dock med den fröjd för ögat som isen gav. Den får vara min näring idag.
Kan man leva på upplevelser?
Kan man leva på luft allena?
För några år sedan såg jag en dokumentär som handlade om aeroaner. Jag vet inte om jag minns uttrycket helt rätt, men det gällde i alla fall en ganska stor grupp människor som faktiskt levde på bara luft. Det hade tagit det här med vegetarianism och veganism ett steg längre och i sin respekt för allt levande, både växter och djur, så återstod bara luften som näringskälla.
Genom att andas på ett speciellt sätt, några timmar om dagen, påstod de att de kunde tillgodogöra sig den näring, och framför allt energi, som gick att hämta ur luften.
Jag tänker på den luft jag andas in när jag tar en lunchpromenad. Luften är kryddad med avgaser, utsläpp, nedfall… Det finns säkert en hel del mina lungor tar hand om när jag andas in, men ingenting jag tror min kunna leva av.
En liten reflektion – jag har aldrig hört talas om militanta aeroaner. Förmodligen räcker inte energin till för sådan action!
