Min mamma har städat ur en av sina garderober och hittat massa saker som är mina. Gamla skolböcker bland annat.
Nu rensar jag och slänger. Det är jobbigt. Jag, som är fröken Spara personifierad har väldigt svårt att motivera mig till att slänga “Up to You” och “Hej Mattematik!” och allt annat jag bläddrar igenom och som anslår mina nostalgisträngar. Det känns som jag slänger min barndom.
Men så tänker jag att jag ju sparat böckerna hemma hos mamma för att kunna ta fram dem och titta på dem när jag är vuxen, och minnas. Och så kommer jag på att det ju faktiskt är NU jag är vuxen. När jag blir pensionär kommer jag ha andra minnen att plocka fram och titta på.
Jag hittar en bunt teckningar som är från lågstadiet. Det är några personer, inga prinsessor men en tant med handväska och några flickor och pojkar, men mest är det hus, och allra mest kyrkor.
På många teckningar står det: “Till fröken.” Jag vet inte vilken slutsats jag ska dra av det. Var jag väldigt fjäskig, eller gav hon tillbaka teckningarna?
Jag hittar ingenting jätteroligt, eller jättesensationellt. Men jag ser att mina matteböcker från 3:an ser betydligt roligare ut än böckerna Guldgossen har nu. Och det är mycket böcker. Dagens förgängliga system med kopior, kopior och åter kopior verkar inte ha varit uppfunnet under min barndom. Kanske fick skolan betydligt bättre resurser på 70-talet än nu.
