När jag var liten hade jag en dagmamma som hette Asta. Jag tror inte min mamma jobade heltid som hemsamarit, men jag fick vara hos Asta en del i alla fall.
Asta var en härlig liten tant som man inte kunde annat än att tycka om. I värmen i hennes kök fick jag sitta och pyssla och hjälpa till med att baka. Ibland gick vi in i finrummet och då kunde det hända att Asta satte igång inomhusfontänen som fanns där. Det var små spännande högtidsstunder.
Astas dotter, som är en handfull år äldre än jag, lekte skola med mig och försökte lära mig att skriva och räkna. Vi satt uppe i hennes rum på övervåningen och jag kände mig alltid stor och “viktig” som fick vara med henne där.
Ofta var vi ute i den gula lekstugan och lekte. Min kusin, också han några år äldre, kom knallandes över vägen från granngården och så lekte vi mamma, pappa, barn. Jag var alltid barn.
Astas lilla vita bakelithus låg utmed den ganska vältrafikerade 44:an, så det var mycket motorbuller på framsidan av huset. Där höll vi aldrig till utan vi lekte istället på den betydligt soligare och fridfullare baksidan. Där fanns trädgårdsland som var inhägnat till skydd mot rådjuren, och blommor och trädgårdsmöbler och det var alltid sommar och alltid sol, i alla fall i mitt minne.
Bakom garagelängan och verkstaden växte skogen stor och lite skrämmande.
När Asta tog med mig ut i skogen, kanske för att plocka bär eller bara för att ta en liten promenad, så brukade hon sjunga den här sången:
Det är så härligt att se på himlen, himlen, himlen.
Det är så härligt att se på himlen, den är så blå.
Det är så härligt att gå i solen, solen, solen.
Det är så härligt att gå i solen, den värmer så.
Himlen är så blå, solen värmer så. Jag har glömt bort alla mina sånger, men jag sjunger ändå.
Asta kunde också nynna med ett slags surrande biljud. Jag provade och tränade och övade och till slut kunde jag det också. Om du nynnar och samtidigt sätter överkäkens framtänder mot insidan av underläppen så kan du nog också få fram det där speciella Asta-ljudet.
Asta var gift med Nisse. Nisse jobbade på Götenehus. Jag tror han var snickare men jag vet inte säkert. Som jag minns det hade de en snickarverkstad i ett uthus och också en bilverkstad i en del av garaget. Nisse var en händig man.
När han kom hem från jobbet brukade han gå in i TV-rummet och lyssna på nyheterna och vädret från radion. Då fick man inte störa och Asta stängde dörren från köket så Nisse skulle få vara i fred.
Deras hus var inte så stort.
I hallen fanns en hängare på vänsterväggen och ett halvmåneformat bord med pelargonior framför fönstret på högerväggen. Längst bort från ytterdörren låg trappan till övervåningen och till vänster dörren in till badrummet, som hade badkar och ett fönster ut mot köksträdgården.
Strax till vänster om entrédörren fanns öppningen in till köket. I köket fanns en kort diskbänk, spis och ugn och en vedspis och så dörren till TV-rummet, som var nogsamt stängd under matlagningen eftersom det saknades fläkt. Bredvid dörren fanns en köksbänk med en rad skåp över och så mera köksbänk framför ett fönster. Det var vid köksänken jag brukade sitta och pyssla. Vid nästa fönster stod köksbordet, kanske med ett skåp bakom sig, och kanske, kanske fanns det också ett skafferi som man kunde gå in i, i så fall precis invid dörren in från hallen.
TV-rummet var ett ganska litet kryp-in med en liten soffa, ett lågt soffbord och ett skrivbord med en stol. Om man fortsatte genom rummet kom man ut i finentrén, som jag tror aldrig användes som entré eftersom man var tvungen att traska runt hela huset om man skulle få för sig att gå in den vägen.
Längst in låg finrummet, som bara användes när det kom gäster. En liten soffgrupp, ett matsalsbord med stolar, ett vitrinskåp i något mörkt träslag, och så den där härliga inomhusfontänen med vackra näckrosor av plast utgjorde möblemanget.
Övervåningen var jag sällan uppe på. I mitt minne fanns där bara en liten hall som mest liknade en korridor, och så dotterns rum och Astas och Nisses sovrum.
Asta och Nisse är numera hemma hos Herren sedan ett antal år tillbaka. Jag tänker inte på dem så ofta men när jag gör det så är det främst Nisses varma, starka och innerliga handslag jag tänker på, och Astas befriande humor och hennes nynnande röst. Hon sjöng eller nynnade alltid medan hon arbetade och det kändes så tryggt och hemtrevligt.
I natt drömde jag att jag var på kalas hemma hos Asta och Nisse. Det var en massa människor från min barndomsförsamling som var där. Vi höll till på nedervåningen och det var rätt mycket folk och trångt om saligheten. Efter en stund såg jag en av försalingsmedlemmarnas barn smita uppför trappan till övervåningen så jag gick efter för att få med honom ner igen.
Jag kände inte igen mig däruppe. Det fanns fler rum än jag mindes och alla var inredda som barn- och ungdomsrum.
Nu får jag fortsätta skriva en annan dag för nu somnar jag…
