Igår tog jag med mina stockholmare hem till gården.
(Oh, vad det kändes bra att skriva den meningen…)
Hemma hos mina föräldrar klappade vi katterna (hejsan vad lille Brottarn var förtjust i dem) och tittade på tjurarna (för de ville vi inte klappa).
Sedan traskade vi vidare till Raggegården där min kusin och hans sambo huserar tillsammans med sina djur. Det är får och katter, en mycket långhårig kanin, en häst som fick spatt och sprang omkring och visade upp sig när vi var där, och en busig hund. Helt enkelt ett eldorado för betongbarnen som annars får hålla tillgodo med muror.
Rana och Knicken har exceptionellt väluppfostrade barn.
När vi kom ut på den skördade slåttervallen som ligger mellan skogsdungen bortanför mina föräldrars gård och Raggegården så frågade lille Brottaren artigt:
-Får man springa här?
När alla fått sitt lystmäte av galopperande jättehovar, fällande kaniner, bräkande får och gnällande hundar så gick vi tillbaka till mitt barndomshem och fikade. Mamma bjöd på kaffe och kakor.
Precis som kvällen innan föll snart barnen in i skratt och glada kvitter. Speciellt lilla Svalan och lille Brottarn fnissade så att det stod härliga till. När vi kom hem senare på kvällen konstaterade mina barn trötta men förnöjt:
-Lille Brottarn är så rolig!
Min mamma, som inte tillhör dem med en översvallande svada men som är en mycket god människokännare, gav mig sitt omdöme om gästerna:
-De är väldigt lättsamma, och MYCKET trevliga.
Det är ett gott betyg!
Lättsamt och roligt blev det också när Rana gjorde bort sig före fikat.
Mamma hade dukat fram stora kakkorgen och ett fat sockerkaka på bordet. Vid sin plats hade hon ställt ett mindre fat med glutenfria kakor till sig.
Rana fick syn på assietten vid en av platserna och i tron att det var någon av barnen som förivrat sig så utbrast hon:
-Och här är det någon som tagit för sig ser jag!
Varpå min mamma lugnt svarade:
-Ja, det är jag.
Familjen Rana har flaggat att de nog drar hemöver i morgon. Jag tycker det känns för tidigt. Jag vill ha mer skratt och samtal.
