Strax före lunch tog jag en liten åktur.
Till bilbesiktningen.
Varför känns det alltid som om man ska tenta när man åker dit? Det är ju vänliga människor som värnar om säkerheten i trafiken som arbetar där.
Nytt för i år var att alla gamla människor får ställa sig i en liten ruta och försöka läsa bokstäver på fem meters håll. Jättebra!
Bilen gick igenom och behöver ej ombesiktigas, men bromsbeläggen är nästan slut på båda framdäcken och det är läckage i avgassystemet.
På lunchen var jag i färd med att mixa mig en chokladsmoothie när olyckan var framme. Jag lyckades välta ut min dryck, mellan spisen och diskbänken.
Istället för en lugn stund med lite njutning gick hela lunchrasten åt att sanera spisen. Det var i och för sig välbehövligt för det är uppenbarligen inte bara jag som råkat hälla saker där. Men trevligare och mättare sätt att tillbringa lunchen på kan jag tänka mig.
Min chef tyckte annars att det var en bra bantingsmetod; tappa maten och ägna rasten åt kaloriförbrännande städning. Två flugor på en smäll liksom.
Strax innan fikarasten nu i eftermiddag upptäckte jag plötsligt att min telefon krånglar. Jag hörde ett skarpt distande biljud när jag pratade.
När jag tog av mig headsetet för att påtala detta för en kollega fortsatte ljudet.
Det är alltså i mitt öra oväsendet befinner sig.
Kanske inte så kul med tanke på mitt jobb, men skönt för min omgivning för nu lär jag ju hålla käften så mycket som möjligt.
