I helgen bestämde jag mig för att det är dags att plocka ut cykeln efter vintern och börja cykla till jobbet. Cykelvägarna hade torkat upp och väglaget var inte längre förrädiskt halt.

När jag berättade om den planerade cyklingen för barnen i går ville Guldgossen genast ge sig ut på en provtur. Han slängde på sig cykelhjälmen och hoppade upp på sin cykel. Under tiden hjälpte jag lilla Svalan ner med hennes cykelhjälm från hatthyllan, men hon hann knappt få den på huvudet innan vi hörde ett krasch-boom-bang och ett litet skrik som snabbt övergick i snyftningar.
Jag sprang ut i garaget och fick se Guldgossen ligga i en liten trasslig hög ute på vägen. Han hade inte tänkt sig för utan som vanligt tagit fart ända inne från garaget och nedför garageuppfarten. Nere på vägen var det snorhalt och omöjligt att svänga, och så gick det som det gick när han ändå försökte svänga.

Lilla Svalan tog snabbt av sig hjälmen och deklarerade att hon inte ämnade cykla nu. Guldgossen var minst lika övertygande i sin inställning att aldrig någonsin mera cykla. Det krävdes viss övertalning för att få barnen med på noterna igen. Lilla Svalan föreslog att vi ju kunde leda cyklarna förbi vår isiga, gropiga gata och det var en utmärkt idé tyckte jag.

Jag skyndade mig i morses. Snabba badrumsbesök, kort frukoststund, rask väckning av barn, stressigt hoprafsande av lunchlåda, fruktstundsfrukt och gympakläder. Och så gav vi oss iväg.
Ingen vurpolycka nedanför garageuppfarten. Inga farligt höga farter. Jag höll mig till 2:ans växel för att hålla jämn hastighet med lilla Svalan. Vi cyklade lugnt och fint på isen genom vårt kvarter och kom snart till cykelvägen. Där var det full fart. Jag upptäckte nästan genast att det varit smart att pumpa däcken.

Lilla Svalan klagade över att hon frös om kinderna. Jag kände mig också snabbt kall om haka, kinder och lår, trots buff och långkalsonger. Vår mest ofrivillige cyklare; Guldgossen, var den ende som inte klagade. Han kom snabbt fram till övergångsstället och fick vänta på oss andra. Jag lämpade över gympakläderna till lilla Svalan, kramade henne farväl och gav mig av nedför Lidensbacken.

Hej vad det gick! Jag försökte genast växla upp från 2:ans växel till 5:an (som är den högsta) för att bättre kunna utnyttja farten när backen började plana ut.
Det gick inte. Jag fick inte i 5:an. Jag fick inte i 4:an eller 3:an heller. Tramporna snurrade runt, runt, runt med en faslig fart. Efter ett tag var jag nere på jämn väg, eller i alla fall så jämn den kan bli om man tar hänsyn till allt grus som snön lämnat kvar under sin smältning. Nu dämpades tempot betydligt och jag försökte återigen få in en högre växel. Plötsligt knyckte det till i växelnavet och 5:an hoppade i. Men det var för tungt att trampa så jag försökte växla ner. Efter några misslyckade försök kom jag fram till att det var 2:an eller 5:an som gällde, och fick nöja mig med att fortsätta färden på en för låg växel.

När jag kom in i skogen efter Gamla Läckövägen upptäckte jag att cykelvägen inte alls var så isfri och säker som jag trott. Här hade solen inte kommit åt och det var spårigt och svårmanövrerat. Jag blev också ideligen omkörd av andra cyklister, med bättre fungerande cyklar. Jag irriterade mig över att de allra flesta cyklade utan hjälm och flertalet dessutom barhuvade.
En väninna berättade igår att hennes kollega cyklat omkull. Tack vare hjälmen var det ”bara” armbågen som krossades.

Jag lämnade de irriterade tankarna bakom mig när jag kom ut i solskenet igen. Här borde vägen varit ren och fin men solen hade smält drivorna som kantade cykelvägen och vatten som nu frusit till is hade runnit ut på cykelbanan. Det gällde att hålla tungan rätt i mun och balansera vackert för att inte fara omkull. Trots hjälmen ville jag inte trilla. Jag är rätt fäst vid både mina handleder, armbågar och knän.

Plötsligt önskade jag att jag varit lika bra som Förundersökningsledaren när det gäller att planera och vara förutseende. Jag kan organisera en fest, ha koll på barnen och sköta mitt jobb, men när det gäller att räkna ut att en cykel behöver vårrustas innan den tas i bruk, så ligger Förundersökningsledaren långt bättre till än vad jag gör.
Förundersökningsledaren skulle ha pumpat däcken, kollat växlarna och sett till att bromsen tog innan han gav sig ut på årets första tur.
Som tur var, var jag var handlingskraftig nog att trycka till med handbromsen när jag plötsligt behövde stanna för att släppa förbi en bilist. Fotbromsen fungerade inte alls, det snurrade bara bakåt.

Efter ytterligare några spännande minuter var jag till slut framme vid min arbetsplats. På stela men darriga ben stapplade jag av cykeln och in på jobbet.
Lår, rumpa och kinder var stelfrusna men jag var genomdränkt av svett på de ställen man brukar svettas, plus händerna.
Jag bytte av mig långkalsongerna och tvättade mig lite varstans innan jag klev ut från toaletten.

Innan jag åker hemåt igen ska jag tag vägen förbi cykelaffären för att se om de börjat hänga ut däckpumparslangen ännu.