När jag utövade min sedvanliga lilla filosoferingsstund i badrummet klockan kvart i sex i morses, bestämde jag mig för tre saker:
1. Jag skulle cykla till jobbet.
2. Jag skulle komma iväg i tid så att barnen inte blev försenade till skolan.
3. Jag skulle inte på villkors vis låta mig lockas att trampa för fort och komma svettig till arbetsplatsen. Om så Pierce Brosnan himself skulle stå och vinka välkomnande vid målet så skulle jag inte öka takten.
Hur gick det då?
Jodå, jag väckte barnen i god tid och vi cyklade iväg. När vi kom till vägskälet där jag brukar vinka hejdå av barnen hade de tillräckligt med tid kvar för att hinna parkera cyklarna, hänga av sig väskorna och gå till frukosten.
Då ringde mobilen. Det var Förundersökningsledaren som kommit på att han skulle åka hem lite senare i dag, och därför inte kunde hämta upp barnen vid slutardags. Efter lite dividerande kom vi fram till att Guldgossen ju kunde cykla hem själv (vilket han brukar göra) och lilla Svalan fick informera sina fritidsfröknar om att pappa kommer senare.
Barnen skulle precis ge sig iväg när Förundersökningsledaren ringde igen. Nu hade han kommit på att lilla Svalan kanske kunde cykla hem själv, eller cykla tillsammans med Guldgossen. Jag instruerade barnen på nytt och gav dem några alternativ för hemfärden och så släppte jag iväg dem. Då var klockan frukostdags så min målsättning nummer två föll platt.
Nu gällde det bara att inte cykla för fort. Jag trampade på i sakta mak och höll för säkerhets skull blicken bara några meter framför mig på cykelvägen om nu Pierce eller någon annan läckerbit skulle dyka upp.
Jag blev omkörd tre gånger men brydde mig inte det minsta om det och kvävde varje liten tävlingsinstinkt som genast knackade på och ville vakna till liv.
Nu sitter jag här på jobbet. Jag är inte ens andfådd.
Men svettig – ja, det blev jag ändå!
