Jag glömde bort att gratulera min morskusin på födelsedagen i går. Jag tänkte på honom i söndags, och tänker på honom i dag. Men vad hjälper det när det var den tanklösa dagen i går som var hans födelsedag.

Min morskusin har varit min trognaste brevvän. Han har försökt uppmuntra de sidor i min identitet som behöver uppmuntran, och dämpat andra, som kanske behövde kväsas. Under tonåren utväxlade vi många brev. När internet blev var mans verktyg övergick vi till mail. Numera har vi bara sporadisk kontakt, men han ligger mig varmt om hjärtat och är en del av min barndom, och kanske min uppfostran. Jag vet inte vem jag varit utan honom. Samma Zäta som jag är eller en annan?

Vi möter många människor under vår livsvandring. Somliga fladdrar bara förbi, som fjärilar som förgyller ögonblicket men är glömda lika fort som de fäller ihop sina färggranna vingar. Andra sätter permanenta spår, på ont eller gott. Avtrycken i själen väljer vi själva färgen på. Även de som skadat oss kan vi vara tacksamma för. En människan med välpolerad, skimrande yta, bländar andra, stöter bort i stället för att attrahera.

Min morskusin har polerat mig lite, men inte för väl. Jag är övertygad om att han även bidragit till djupet, gett innehållet intressantare nyanser. Inte bara svart och vitt.