Zäta

I kväll har jag:
Ätit Förundersökningsledarens mystiska och torra fiskgratäng.
Klippt ner rosenbusken eftersom det är musöron på björkarna.
Planterat tre penséer i en korg som ska stå vid entrén.
Vattnat utomhusväxterna.
Bakat en kolakladdkaka att förhoppningsvis ta med till jobbet i morgon.

Kvar att göra är:
Falunsysterns goda müsli.
Städa toaletterna.
Lägga barnen.
Dammsuga.
Sova.

Update:
Jag gjorde inte allt som var kvar på listan. Den som känner mig anar att det var städningen som fick stryka på foten. Läggningen av barnen tror jag de klarade av själva. Jag gav dem bara nattkramar.
Sova blev det inte så mycket av heller. I alla fall inte under innevarande dag.

För en sekund sedan bokade min kollega ett besök… med Richard Herrey!

Kände bara att jag ville berätta det.

Det blev cykel i dag också. Bloggen har förvandlats till en cykelblogg.

Guldgossen är fortfarande sjuk. Förundersökningsledaren är hemma i dag med och låter mig jobba. (Hurra!)

Lilla Svalan ska iväg snabbt efter normal sluta-fritids-tid men eftersom Förundersökningsledaren är hemma så kan han hämta henne tidigare och därför kan hon cykla jag behöver ta bilen eller stressa hem efter jobbet.

Framgången i går, med att låta tanken fokuseras så mycket att cyklingen blev lätt, triggade mig till att försöka komma på något att tänka på i dag också. Pensionerna hade jag ju redan tänkt igenom i går så jag behövde något nytt.

Jag kom inte på någonting.
MEN när jag susat nerför Lidensbacken och fått upp rejäl fart, och sedan började trampa igen, naturligtvis på högsta växel, så upplevde jag att mina fötter var lätta. Det gick så lätt att trampa att jag i pur glädje körde om en dam som låg framför mig.
Och då föddes en liten trallsång inne bland hjärnvindlingarna:
“Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp. Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp.”
Sången fortplantade sig från hjärnan genom hela kroppen ända ut i tårna, och jag cyklade och cyklade och det gick fortare och fortare.

“Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp. Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp.”
Jag cyklade förbi fotbollsplanerna i Lockörn. Det var naturligtvis tomt där.

“Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp. Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp.”
Jag passerade mina vänners hus och ägnade en snabb tanke åt dem. Undrars om de är vakna ännu.

“Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp. Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp.”
Jag passerade bäcken och mötte en klunga ungdomar.

“Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp. Mina fötter är lätta, tramp,
tramp, tramp.”
Jag cyklade förbi grillen.

“Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp. Mina fötter är lätta, tramp,
tramp, tramp.”
Jag cyklade förbi Willys och ICA.

“Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp. Mina fötter är lätta, tramp,
tramp, tramp.”
Förbi macken.

“Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp. Mina fötter är lätta, tramp,
tramp, tramp.”
Över järnvägsspåret in på jobbgatan.

“Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp. Mina fötter är lätta, tramp,
tramp, tramp.”

“Mina fötter är lätta, tramp, tramp, tramp. Mina fötter är lätta, tramp,
tramp, tramp.”
Men STOPP! Nu var jag nära att cykla förbi cykelstället också. Någon måtta får det vara.

Jag klev av cykeln och kände att jag var stel som en pinne och höfterna krampade.
“Jag är stel som en pinne, klamp, klamp, klamp.”