Nu kan ni se fram mot en massa enahanda läsning igen. Den här gången handlar det inte om mat eller bantning – utan om löpträning.
Jag råkade ju anmäla mig till Göteborgsvarvet härförleden, och med tanke på min högst obefintliga kondition så är det läge att börja försöka röra på påkarna lite.
Jag har klippt ur ett träningsprogram ur en Amelia-tidning eller liknande tidskrift, och det vänder sig tack och lov till den helt otränade. Om jag följer programmet slaviskt (vilket redan innan jag börjat jogga känns orealistiskt) så ska jag klara av att jogga 20 minuter utan att stanna efter 14 veckor.
I dag tog jag tjuren vid hornen och barnen som moraliskt stöd och började vecka 1.
Under första veckan ska jag träna 3-4 gånger. Varje gång börjar med 10 minuters rask promenad. Sedan följer en kvart då jag ska jogga 30 sekunder, gå 30 sekunder, jogga 30 o.s.v. Efter den kvarten kvarstår 5 minuter nedvarvande gång igen.
Enligt tidningen var det viktigt att hela tiden hålla nere tempot. Det ska inte vara högre puls än att man klarar av att samtala under tiden.
Med lilla Svalan vid min sida var det inga problem att kontinuerligt kontrollera att samtalet kunde hållas igång. Hon pratade nämligen oavbrutet och hela tiden. Ömsom kom hon med uppmuntrande tillrop och ömsom förmanade hon mig när jag råkade påstå att jag sprang:
-Du springer inte mamma, du joggar. I alla fall nästan. Jag kan gå bredvid dig när du joggar…
Och det var väl i och för sig sant. Lilla Svalan fick en betydligt effektivare intervallträning än jag eftersom hon sprang i förväg och ställde sig och väntade på mig, och ibland kom hon på efterkälken när hon upptäckte något intressant kryp eller en trädgård med två studsmattor, men hon sprang snabbt i kapp mig igen.
När den där jogga-gå-jogga-kvarten var slut tog jag pulsen på oss. Lilla Svalan hade 122 slag/minut och jag 164.
Men nu är det hon som står i duschen och gråter ut sin trötthet medan jag sitter här och bloggar, ganska nöjd till sinnes.
Det blev tio minuters extra promenad på slutet, helt enkelt för att vi var för långt hemifrån när vår halvtimmesträning var slut. Men det är inte därför jag är så nöjd, utan för att jag äntligen kommit igång. Nu får ni hejja på mig så att jag fortsätter också!
