På väg till doktorn diskuterade vi i vilken ordning vaccininjektionen skulle tas.
Lilla Svalan var snabb med att bestämma att hon ville blir förste man till rakning. Guldgossen protesterade bara en pytteliten stund och ville även han vara först. Sedan kom han på att en sådan yrkan gick emot hans manlighet och lät gentilt lilla Svalan få först tjing på sticket. Själv ville han vara tvåa. Och han skulle inte behöva hållas i hand eller något sådant fånigt.
Läkaren var en herre i 55-60-årsåldern. Mycket trevlig och bra med barnen. Han lyssnade intresserat på alla deras frågor och berättelser och det slutade med att båda barnen pratade i munnen på varandra när han kontrollerade deras syn med hjälp av en bokstavstavla. Jag satt bakåtlutad i min stol och bara log.
Innan dess hade han testat deras reflexer genom att knacka dem på knäna med en liten hammare som lilla Svalan hittade på ett rostfritt bord.
Men nu har jag hoppat till slutet av vårt läkarbesök.
Lilla Svalan satt i mitt knä när hon fick sin spruta. Jag gjorde bort mig lite genom att se på när han stack henne. Han måttade nämligen på rätt långt avstånd och körde in sprutan med fart. Det såg väldigt otäckt ut för en stickrädd mor så jag var glad att jag hade lilla Svalan i knät och ytterligare ett barn mellan mig och sprutan.
Guldgossen valde också att sitta i mitt knä men jag behövde inte hålla honom i handen.
När det var min tur var det märkligt nog ingen av barnen som ville ställa upp och ha mig i knät, men lilla Svalan kramade om mig och höll mig i handen och just när farbror doktorn stack in sprutan kramade jag lilla Svalans hand lite extra hårt och det kändes väldigt tryggt och bra.
