Jag skulle ha sprungit i går, men jag kände mig inte helt kry och när det dessutom började ösregna när jag äntligen kände att jag kanske ändå skulle kunnat ge mig ut, så var valet att stanna hemma ganska lätt.
Nu har jag varit ute på förmiddagen i stället.
Jag tittade på mitt schema först, och upptäckte att jag tydligen ska hålla på med de här 30-sekundersintervallerna i fyra veckor. Det tror jag inte jag har tålamod till, men jag kör väl på i alla fall en vecka till, innan jag överväger att gå över till nästa steg.
Lilla Svalan har hittat mitt tidtagarur. Det låg i en hennes pysselväska, den hon brukar ha med sig när vi åker bort och hon behöver fördriva tid i bilen.
Med tidtagaruret i hand gick det betydligt enklare att springa. Dels hade jag något att sysselsätta mig med och dels fick jag rätt längd på intervallerna. Jag upptäckte att jag måste ha jobbat/gått betydligt längre än 30 sekunder i taget, förmodligen det dubbla.
Det var nästan trevligt att springa i dag. Jag skulle ha kunnat hålla på en liten stund till, men nu måste jag duscha och sedan ge mig iväg för att sjunga på ett dop.
När jag joggat min sista omgång och saktar ner för att ta pulsen är den snabb och stark. 158 slag/minut.
Så går jag i fem minuter för att varva ner och kollar pulsen igen. 128 slag/minut.
Och när jag gått ytterligare fem minuter samt stretchat en stund är den nere i 112 slag/minut.
Det är godkänt för att vara jag.
