Klockan nio gav jag mig iväg, eller strax innan. Det bar mig emot att lämna barnen ensamma hemma, särskilt som lilla Svalan är sjuk, men de tittade på Alvin och Gängen och lovade att inte bråka med varann.
För att spara på benhinnorna lite, och förhoppningsvis kunna korta tiden för min runda, började jag jogga så fort jag lämnade cykelvägen och kom ut på gruset. Då hade det gått knappt åtta minuter, i stället för de 10 som jag enligt schemat ska använda för att värma upp.
Och så bestämde jag mig för att testa en ny sak. I stället för att jogga 30 sekunder, gå 30 sekunder, jogga 30 sekunder och så vidare, så ökade jag på passen till en minut. Jag lovade mig själv att korta ner till 30 sekunder igen om jag kände att jag inte skulle orka, och när jag hållit på i 10 minuter var det nära att jag gjorde så, men så segade jag i istället och bestämde mig för att jag skulle orka.
15 minuter är det meningen att jag ska hålla på, men när det gått 15 minuter kände jag att jag nog ändå hade lite mera ork kvar, så jag fortsatte en liten stund till, fortfarande i enminutersintervaller. Mellan minut 18 och 20 joggade jag hela tiden, bara för att testa om jag skulle klara det. Och det gick. Jag är riktigt stolt över mig själv.
Här är inte läge att jämföra sig med någon annan. Sådana tankar slår jag bort så fort de vill komma krypandes. Jag vet att jag har urusel kondition och extremt lång väg kvar till Göteborgsvarvet, men jag är i alla fall på väg. Jag har börjat så smått och jag rör på mig. Det är det viktigaste.
Efter den 20:de minuten låg pulsen på 162. Jag ska kolla hur man räknar ut maxpuls och vad som är lagom att ligga på för att höja konditionen, och under hur lång tid. Men det tar vi en annan dag. Nu ska jag dricka juice och eftersvettas.
