Guldgossen somnade med ett stort, lyckligt leende över hela ansiktet.
I morgon skulle han, tillsammans med de andra barnen på stora fritids, åka till Äventyrsgården i Källby. Han har varit där en gång tidigare och vet att det är ett jätteroligt ställe, särskilt när man är ett barn med upptäckarlusten och nyfikenheten i behåll.
Knappt tre timmar senare vaknade han och var rädd. Han visste inte riktigt varför men gissade att han vaknat för att han behövde gå på toa.
När jag tog i honom var det som att bränna sig på en varm platta.
-Har du feber? frågade jag sömndrucket.
-Nej, det tror jag inte, svarade han förnekande.
Men såklart hade Guldgossen feber. 39.7 grader. Han blev jätteledsen över det inställda äventyrsbesöket och hann också med att tänka en del på lägret som börjar onsdag kväll.
Tårarna sparade han dock till i morses. Förmodligen var han för febrig för att orka gråta.
Jag låg en timma i Guldgossens säng och berättade en förvirrad saga om en prinsessa som blivit bortförd av vinden vid födseln, när hennes föräldrar varit på resande fot i fjärran land. Prinsessan hade hamnat i Kina och omhändertagits av en gammal gumma vars enda förmögenhet var ett litet risfält som hon vårdat med åratals vishet och all ömhet hon besatt.
Men när jag kommit så långt i berättelsen att prinsens skulle komma och hitta den okända prinsessan, hade jag somnat och Guldgossen klagade över att sagan blev allt mer osammanhängande.
I dag har febern avtagit och hovrar strax över 38 grader. Jag försöker hålla min son på gott humör med ett parti Settlers, men det är inte lätt och hela huset skriker efter min odelade uppmärksamhet. Växande tvätthögar, en förslummad trädgård och försummad städning inomhus. Och så klart ett bröllop som vill bli planerat.
Jag ska försöka ta mig i kragen och prioritera Guldgossen tillräckligt för att inte även han ska känna sig försummad. Vad tvätthögar, städning och trädgård tycker kan jag ju faktiskt slå dövörat till för.
