Direkt när jag kom hem gav jag mig ut och sprang i regnet medan hög- och lågtrycken högljutt möblerade om bland molnen.
Sprang och sprang förresten. “Makligt vaggande” är väl en mer passande beskrivning för vad jag håller på med i skogen.
Men jag ska inte trycka ner mig själv med allt för korrekta ordval. Det finns det andra som gör. Lilla Svalan till exempel, min älskliga lilla sanningssägare.
-Mamma, du kan inte springa! säger hon uppfordrande till mig så fort jag för mina joggingturer på tal.
-Du kan knappt jogga, späder hon på.
Och visst har hon rätt. Men varför ge sig själv osjälvkänsla när man i stället kan boosta lite och orka fortsätta.
I dag var det dock nära att jag gav upp efter bara några steg.
Jag upptäckte genast att jag behöver stretcha även när jag cyklat. Vaderna protesterade intensivt trots mina långsamma steg. Det är nog första gången under hela sommaren som jag haft så ont i någon kroppsdel under mina rundor att jag allvarligt funderat på att stanna.
Nu gjorde jag ju inte det, stannade alltså. Jag har stor nytta av min envishet, och så är jag ju starkt motiverad av min önskan att överleva Göteborgsvarvet nästa sommar.
Uppvärmning: 2½ minuts gång.
Joggingtur: 2 minuters jogging + 1 minuts gång.
Men den här gången förlängde jag det andra joggingpasset till tre minuter, och det sista till fyra. Nästa gång kanske jag tar alla i tre minuter.
Nedvarvning: 8 minuters promenad.
Stretch.
När jag började springa småregnade det sådär trevligt. Jag hade min vindtäta tunna jacka på mig, som Förundersökningsledaren köpte åt mig i förrgår. Den är vit med röda detaljer och sitter som gjuten över min breda bak (och fladdrar lite på ärmarna). Under hade jag bara en T-shirt. Efter några steg blev vindstopparen dock för varm så jag fick knyta den runt midjan.
De sista åtta minuterna, när jag gick hem, spöregnade det. Åskregn har ju en tendens att vara överdrivet intensiva, och det här regnet utgjorde inget undantag. När jag kom hem var jag lika våt som om jag ställt mig en stund i duschen.
