I dag har jag varit och köpt de absolut dyraste skorna jag någonsin spenderat pengar på.
Eftersom jag haft ont under hälen på vänsterfoten i flera veckor nu, och helr klart tröttnat vid det här laget, så har jag varit på Intersport och köpt mig ett par rejält dämpade och ganska hålfotsuppbyggda löparskor.
Det kändes fullkomligt Zätavidrigt att bara kliva in i butiken, rycka första bästa säljare och säga:
-Jag behöver ett par bra löparskor. Efter två månaders träning har jag fått ont under vänsterhälen så jag behöver nog någonting som dämpar lite bättre.
Säljaren stegade inte helt otippat iväg till den dyraste hyllan. Jag kunde inte låta bi att snegla på priserna trots att jag bestämt mig för att inte ta hänsyn till sådana trivialiteter. Jag tror jag lyckades dölja min chockerade uppsyn när han plockade fram en sko som kostade 1600 kr.
Den manlige expediten synade först mina befintliga skor och frågade om det var dem jag brukar springa i.
-Det är dem jag brukar göra allt i, replikerade jag sanningsenligt. Det är nämligen de enda sjorna som jag får ner mina inlägg i.
Säljaren granskade även inläggen för att se att de inte var för slitna och sedan tog han sig en titt på mina fötter för att se vilken form de har.
-Smala och fina! konstaterade han, varpå jag kände mig billigt lättsmickrad.
Sedan var det dags att springa på löpbandet. Mannen bad mig vika upp byxenen några varv och så gick vi iväg till ett tack och lov; undanskymt hörn av butiken.
Jag har vansläktats något oerhört och har inte ärvt en gnutta av min fars goda balans, så det där med att springa på löpband blev en liten utmaning.
Säljaren var vänlig nog att fråga om jag testat på löpband tidigar, och det har jag inte.
De första stegen gick bra för då kunde jag gå i lagomt tempo och hålla mig i i handtagen, men sedan var det ju liksom meningen att jag skulle springa och då blev det mer av en framsnubblande med adderat vingel från sida till sida. Jag gjorde ett lamt försök att skyla över mina balansbrister genom att skämta:
-Jag är nog inget “Fångarna på fortet”-ämne.
Efter en stund lyckades jag i alla fall hitta någon typ av jämnvikt tillräckligt lång stund för att kameran som filmade fötterna skulle få någonting att jobba med.
Vi tittade tillsammans i datorn och expediten förklarade vad han tittade efter och vad han såg. Allt var bra förutom att vristen på framförallt högerbenet (inte den sidan där jag har ont) faller en aning inåt och jag sätter i högerfoten med utåtvridna tår.
Eftersom jag kände att det trots skornas påstådda förträfflighet saknades stöd under hålfoten, provade vi också att lägga i mina inlägg och så löpbandssprang jag igen, den här gången med bättre balans.
Högerfotens vrist uppförde sig något bättre men jag satt fortfarande i foten med tårna utåt. Säljaren tyckte dock att det inte såg farligt ut.
Jag frågade honom om han kunde något om fötter och beskrev mina besvär. Han trodde det rör sig om hälsporre. Jag får googla på det senare. Jag frågade också om det var okej att börja springa igen och han föreslog att jag i så fall börjar med försiktig intervallträning och absolut inte ger mig ut i milspåret till exempel.
Sedan tog jag mina nya löparskor under armen och traskade i väg till kassan för att bli av med snuskigt mycket pengar.
Bakom mig hörde jag säljarens röst:
-Glöm inte vika ner byxbenen!
Jag kunde inte låta bli utan att svara:
-Jasså, jag tyckte det var ganska snyggt såhär.
-Ehhh… Jaha! sa säljaren tillintetgjord, för kunden har ju alltid rätt, även om hon varken kan springa på löpband eller klä sig normalt.
Jag hade nämligen på mig mina orangerandiga sockar med svarta stjärnor som jag köpt drygt ett halvt dussin av på torget för fem kronor paret. Dessutom hade jag glömt att plocka av mig min namnskylt som jag fick på jobbet i morses när vi hälsade några nya medarbetare välkomna. Jag undrar vilket intryck jag gav egentligen.
