Åldersnojiga kollegan (som hävdar att hon inte alls har några åldersnojor) är alltid ledig på onsdagar. I går begav hon sig till Stockholm för att julhandla.
I Stockholm var det inte tillnärmelsevis lika mycket snö som vi har här nere, men det blåste lika vasst och kallt och små välslipade snökorn gjorde sitt bästa för att perforera kläder och oskyddad hud.

Kollegan hade hunnit byta ut en hel del av sina pengar mot tunga kassar med paket när hon kom gnetandes uppför gatan som av någon anledning heter Södra Blasieholmshamnen. Utanför Grand Hotel stod en ”varning för halka”-skylt uppställd och någon höll just på att sopa bort den finkorniga snön från gångvägen. Kollegan gjorde en koncentrerad lov runt soparen och upptäckte därför inte mannen med röd toppluva som kom utknallandes från hotellet. Både mannen och Kollegan hade svept sina jackor hårt kring kroppen, med kapuschongen ordentligt uppfälld till skydd för den piskande vinden och båda höll blicken stadigt på den förrädiska trottaren.

Hade detta varit en film är vi nu framme vid ögonblicket då alla biobesökare förstår att kollisionen är oundviklig.
Och mycket riktigt. Mannen med den röda toppluvan höll högst fart av de två och var därför den som stötte till kollegan. Hon tappade balansen och krängde en stund med sprattlande ”bambi på hal is”-ben tills toppluvemannen hann sträcka ut en räddande hand och greppa tag om kollegans påpälsade arm.

Kollegan tittade upp, mannen med den röda toppluvan tittade ner. Hade detta varit en film hade ljuv musik uppstått. En romantisk stråkkvartett hade spelat soft i bakgrunden, rosa små keruber hade fladdrat med vingarna, ett stilla regn av guldglitter hade fallit över de nyförälskade som inte reagerat över explosionerna från tusen färgstarka fyrverkerier på den nattmörka eftermiddagshimlen.

Men detta var ingen film. Detta var den kalla hårda verkligheten i Stockholm en onsdag sent i november med snålblåst och hala gator.

Deras blickar möttes.

Kollegan flämtade till när hon stirrade in i ett par välbekanta ögon. Ögon som hon mött överallt de senaste åren. Dansandes hos ett stort bostadsbolag eller i bara kalsonger eller knaprandes kosttillskott eller med ett smakfullt smycke om handleden och framförallt kramandes en pistol i välkänd soloakt i en spännande deckarserie.

Visst var det han!
Mannen med stort M – Mikael Persbrandt.

Han var inte bara reklampelaren, föremålet för skvallerpressens fantasier och den stenhårde biofilmspolisen som alltid går sin egen väg och skrämmer skiten ur bovarna.
Han var även en ganska kort, stressad kille med röd toppluva som inte ser sig för men har sinnesnärvaro nog att rädda föremålet för sin ouppmärksamhet.
-Gick det bra? frågade Persbrandt med äkta oro i rösten.
-Jaaa! bräkte Kollegan med fåraktig stämma och ett förvånat uttryck i ansiktet.

När Kollegan kom instudsandes på jobbet i morses berättade hon sådär i förbigående att Mikael Persbrandt stött på henne under gårdagen.

Kollegan är för övrigt samma kollega som bokade besök med Rickard Herrey häromsistens.