Guldgossen har gjort ett jättefint armband till mig i syslöjden. Det är svart och rött, flätat med röda skimmerpärlor. Jag visste ju redan att Guldgossen har ärvt en stor portion noggrannhet av mig, men inte att han var så noggrann. Jag kan utan att ljuga påstå att armbandet är perfekt.
Tyvärr är det för stort. Om jag inte vinklar handleden kanar det av.
Jag bär det ändå, bara för att jag är så stolt, och glad över att Guldgossen velat göra ett så fint armband till mig. Han vet att jag gillar pärlor och smycken och jag tycker det visar sådan omsorg att han lagt ner tid – på mig.
Nu återstår bara att försöka ta reda på hur han gjort armbandet så att jag själv kan åstakomma något liknande. Ju mer jag tittar på det desto mer förstår jag att jag förmodligen aldrig kommer kunna lista ut det.
Guldgossen har försökt förklara:
-Man börjar med att göra en slags knut. Eller nej, det börjar med att man har en speciell bräda. Den ska vara ganska lång. I ändarna sticker det upp saker.
-Är det en köpt bräda eller kan man göra den själv tror du?
-Nej, den är säkert köpt! Det är en krok i ena änden och i den andra är det som en väldigt stark klädnypa, fast liksom bredare, och väldigt stark. Den måste vara hemskt stark för man ska spänna trådarna jättehårt. Och så måste man ha en speciell sorts tråd.
-Är det inte bara vaxad bomullstråd eller?
-Det vet jag inte men det går i alla fall inte med vad som helst. För man drar jättemycket i tråden och är det vanlig tråd kan den gå av. Ja, och så gör man den där knuten och sen flätar man.
-Men när får man in pärlorna då?
-Det gör man liksom efterhand kan man säga. Och sen måste man ha en sån här speciell grej i slutet så att inte armbandet går upp igen.
Suck!
Jag tror jag får nöja mig med att ha fått världens finaste present.
