Lilla Svalan hör helt klart till kategorin “mycket verbala personer”. Man skulle till och med kunna påstå att hon mår direkt dåligt om hon är tvungen att vara tyst för långa stunder i slängen.

På väg hem från kyrkan i dag mötte lilla Svalan dock sin överman, eller rättare sagt överkvinna. Jag skjutsade hem en av mina väninnor och hon höll verkligen låda hela vägen.
När jag släppte av henne utanför hennes port sa vi hejdå och från baksätet hördes lilla Svalans halvkvävda röst för första gången på tio minuter:
-Hej då!

När väninnan klivit ur bilen och jag lagt i backen säger lilla Svalan förvånat:
-Jag hade glömt hur min röst låter!