Jag har en kusin på min mammas sida som är väldigt stor och stark. Vi kan kalla honom “Starke Kusin”.
En gång när jag var ung, kanske lite lagom tonåring sådär, fick Starke Kusin och min mamma för sig att de skulle bryta arm. Jag förstår inte riktigt varför de kom på att de skulle göra det. Kanske var det Starke Kusin som utmanade mamma, eller så skröt han om något muskelkrävande han gjort så att mamma till slut ville se om han verkligen var så stark.
Hur som haver så satte de sig tillrätta på var sin sida om soffbordet i vårt vardagsrum och så började armbrytningen.
Starke Kusin tog i för kung och fosterland med intentionen att göra processen kort. Det syntes på hans minspel att han verkligen använde alla sina krafter för att bryta ner mammas arm.
Mamma däremot, rörde inte en min. Hon satt lugnt stilla och tittade man noga kunde man säkert ana ett litet leende som lekte som en krusning på läpparna.
Styrkekampen gick inte så snabbt över som Starke Kusin hade trott. Det gick en minut. Det gick en minut till.
Plötsligt fick min mamma ett litet övertag. En centimeter eller två åt rätt håll.
Starke Kusin tog i ännu mer och lyckades frustrerad bryta tillbaka till utgångsläget.
Kampen fortsatte. Ingenting hände. Mamma började få en något rödare nyans i sitt äppelkindade ansikte. Några svettdroppar bröt fram på Starke Kusins panna.
Det gick fem minuter. Det gick tio minuter.
Så brakade det till!
Med ett hiskeligt ljud gick ena benet av –
–
– på soffbordet.
