Huvudvärkenn har växt till sig under dagen. Från ett hanterbart frö, så litet att det nästan gick att tappa bort, till en stenhård cocosnöt som inte går att göra av någonstans.
Nu sitter jag vid matbordet efter en ovanligt snabblagad middag (två-minutersmakaroner och minibacon) och försöker mig på konststycket att balansera den där cocosnöten lite lagom över axlarna.
Det går sådär.
Det som en gång var en tänkande hjärna men numera bara är ett bultande töcken, vill helst ta med sig resten av kroppen och krascha på kudden, släcka alla lampor, tysta alla ljud och vänta på bättre tider.
Den där måstelistan låter sig dock inte tystas trots att huvudvärken vrålar.
Måste duka av. Måste tömma diskmaskinen. Måste fylla diskmaskinen.
Måste tvätta. Måste stryka. Måste ringa några samtal.
Måste läsa läxor med barnen. Måste få barnen i säng. Måste se till att alla har tvättade tänder och borstade halsar, klippta näsor och snutna naglar.
Det känns som det kan bli en spännande kväll om man är barn till mor Zäta.
