Det är dumt att springa på löpband när man har lider av en hälsporre.
Jag fick rejält ont redan efter stretchen i går och jag ljuger om jag säger att det är bättre i dag.

Jag vägrar dock att inse att det inte är bristande kondition utan en eländig häl som ska sätta stopp för mitt Göteborgsvarvsförsök. Jag känner mig inte mogen att erkänna mig besegrad. Viljan lever, och ännu mer nu när jag sett mina kollegor kämpa på och bli ättre och bättre.
Jag är särskilt imponerad av en kollega som har gått från att ägna kvällarna tillsammans med chips, ostbågar och en film (jag överdriver lite här, men det är bara för att ge en tydlig bild) till att ge sig ut och springa varannan dag i ur och skur och kalla vindar.

Själv tränar jag nästan ingenting. Jag försöker simma en gång i veckan men det blir inte alltid av. Det lär aldrig någonsin räcka för att ta sig an ett Göteborgsvarv men det har jag lyckats förtränga ganska effektivt.

I dag borde jag egentligen vila hälsporren, det är enda chansen att någonsin bli av med eländet. Men just i dag ska jag arbeta i Kaffestugan hela dagen och i kväll väntar mer belastning eftersom vr serveringsgrupp har hand om fikat på församlingsmötet.

Jag får säga som vissa andra hurtbullar – vila får man göra när man kommer till himlen.