I eftermiddag har jag och barnen varit och fyllt på TBE-vaccinet.
Lilla Svalan har laddat flera dagar för att inte brista ut i protester och gråt.
Förra gången vi var hos läkaren tog det erbarmerligt lång tid och han blev till slut tvungen att säga till lilla Svalan att inte gråta så högt eftersom han har sin praktik på samma våningsplan som en psykolog som just hade samtal med en mycket bedrövad man.
Jag föreslog för lilla Svalan att hon i stället för att skrika kunde sjunga en stump. Det borde ju eventuellt deprimerade karlar bara bli uppiggade av, eller…?
Guldgossen kom på att lilla Svalan kunde få det sista tuggummit vi hade i bilen, så att hon skulle få något annat att syssla med och tänka på under själva sticket.
Och så bra det gick! Vi var jätteduktiga alla tre.
Guldgossen var naturligtvis duktigast, som inte ens höll någon i handen.
Lilla Svalan satt i mitt knä och “sjöng” i högan sky när det var hennes tur. Och när det var min tur satt hon i mitt knä och höll om mig eftersom jag också är stickrädd.
Det bästa var dock läkarens reaktion när han fick se oss:
-Åh! Det är ju du som har så roliga barn!
