I dag har det varit en rekorddag på cykelsadeln.
På morgonen tog det bara 17 minuter att cykla till jobbet, och då hade jag varken bråttom eller tävlade med någon.

På hemvägen (eller rättare sagt uppförsvägen) tog det bara 18 minuter. Men då var jag jagad av farbror Åskar som mullrade mig i hasorna och hotade med regn. Dessutom råkade jag cykla om en ung (ca 30 år) kille och det kunde han uppenbarligen inte tåla för han satte upp farten och cyklade efter en liten stund om mig.

Och DET triggade igång mina slumrande tävlingsinstinkter så till den milda grad att jag var tvungen att jaga ifatt honom tillbaka. Tyvärr kom jag inte om för vi fick ständiga möten på cykelvägen och även om jag kan vara lite obetänksam när det gäller så allvarsamma saker som tävlingar, så är jag ändå ingen våghals. Men jag låg honom precis i hasorna och han vände sig om flera gånger för att kontrollera om han inte snart trampat i från mig, men det lyckades han ICKE med! Haha!

Som tur var hade han inte lika långt hem som jag. Han bodde i början på Tofta och hade han inte svängt av när han gjorde hade jag aldrig orkat hålla tempot ända i mål.

Nu får han leva med att bli slagen (eller ja, nästan i alla fall) av en tant, som till på köpet cyklade med en buff neddragen på ett nördigt sätt över öronen.

Jag har väl talat om att jag absolut inte är någon tävlingsmännniska.