Imponerad av min Förundersökningsledarlika påpasslighet kontrollerade jag dagens väder redan i går kväll och konstaterade glatt att jag skulle kunna cykla i dag.
När jag kikade ut genom fönstren klockan sex i morse såg det också lovande ut. Och klockan sju.
Kvart över sju (eller kanske snarare fem i halv åtta) gav vi oss av hemifrån på cyklarna.
-Märker du en sak mamma? frågade lilla Svalan.
-Ja, det gör jag, svarade jag sanningsenligt.
-Det regnar!
Ur det lilla, lilla molnet som i ensamt majestät guppade på himlen, kom det otroligt nog några droppar regn.
Jag var snabb att köra i från och sedan var det inget mer regn.
På förmiddagsrasten var det fint väder.
På lunchen var det inget regn.
Vid eftermiddagsfikat var det inget regn.
Klockan fyra var det inget regn.
Klockan halv fem regnade det inte.
Klockan kvart i fem var det inget regn.
När klockan var fem i fem var det inget regn heller.
Klockan fem var det inget regn.
Men fem över fem, när jag klev ut genom dörren från jobbet – då var det REGN!
