Usch! Jag är förkyld. Snuvig, halsontig och bomullig i skallen.
Det är märkligt att bomull i huvudet är så otrevligt när bomull i magen är så skönt. Och ändå handlar det inte alls om bomull i någondera fallet.
När jag för en stund sedan satt och försökte hitta information för att skriva samman en påa till morgondagens radiosändning från gudstjänsten i kyrkan, bröt jag ihop och började gråta bara för att jag inte kunde hitta rätt program att öppna en fil i. Jag kände mig som en idiot. För det första för att jag inte hittade programmet (Förundersökningsledaren har visat mig var det ligger tidigare) och för det andra för att jag grät.
Helst skulle jag vilja lägga mig i soffan och se på något program jag spelat in. Kanske “Oskyldigt dömd” men TV-datorn kraschade i senaste åskvädret och även om man kan komma åt filerna på något sätt så vet jag inte hur, och jag vill inte be Förundersökningsledaren om hjälp igen. Och dessutom har jag en hel lista på saker jag bör göra i dag och jag har bara betat av två.
Och så är jag lite irriterad på mig själv för att jag inte kan tillåta mig att vara lite sjuk, nu när jag faktiskt är det. Men så suckar jag igen för jag är ju föriallsindar bara förkyld, har inte ens feber. Det finns ingen ursäkt för att gå och lägga sig och dröna klockan fem på eftermiddagen!
Nej, nu ska jag bita ihop och komma igen och… ta det lite lugnt genom att skriva protokollet från senaste PiL-sammanträdet. Det står åtminstone på min “att göra-lista”.
