När jag kliver in på jobbet är det lite lagom nersläckt. I köket luktar det nybryggt kaffe och på bordet brinner stearinljusen. Även i “bunkern”, där jag tillbringar mina arbetsdagar avskärmad från dagsljus och omvärld, har någon tänt ljuslyktorna på det låga bordet i loungeavdelningen.
Det känns som att komma hem, hem till en plats där någon bryr sig, där någon vill pyssla om och månar om.
Det är vår VD som varit i farten. Jag tror han gillar sina anställda.
Häromdagen var det en av mina kollegor som freudianskt råkade kalla honom “pappa”.
