Zäta

I dag opereras en av kollegorna. Hon ska sövas.
När vi pratade om operationen häromdagen började jag tänka tillbaka på min egen operation.

När lilla Svalan var liten opererades min gallblåsa bort efter några månader av ständiga gallstensanfall. Det gjordes med titthålskirurgi och gick väldigt bra.

Det jag främst minns från operationen är dels när jag på fastande mage och med bara så mycket vatten som ryms i botten av en liten plastmugg, var tvungen att svälja en hel näve tabletter innan operationen. Jag som har så svårt att svälja tabletter, och alltid tuggar i mig ett halvt knäckebröd till och med när den lilla röda migräntabletten ska ner.
Det tog lång tid att få i sig de där tabletterna. Jag samlade saliv i flera minuter för varje piller och blandade ut det med en mililiter vatten för varje klunk.

Jag minns också uppvaknandet.

Jag har aldrig sovit så gott i hela mitt liv. En djup, drömlös sömn med fullkomligt avslappnad kropp. När jag var på väg upp till ytan från detta mjuksvarta nirvana ville jag inget hellre än att återvända till intigheten igen.
En vänlig röst med en varm hand drog mig envist tillbaka till verkligheten. Jag vägrade öppna ögonen men den vänliga rösten lät sig inte luras.
-”Zäta, det är dags att vakna nu!”
-”Jag vill inte. Inte än.”
Min röst var inte min utan tillhörde någon främmande, kraxande fågel. Om det berodde på gasen jag sövts med eller röret i halsen som skött om min andning vet jag inte, och i mitt halvsovande tillstånd var det absolut inte något jag brydde mig om.

-”Du ska inte sova längre.”
Och det var något så obevekligt i den vänliga rösten att jag kände mig tvingad att glänta lite på ögonlocken. Tack och lov var världen inte så ljus och kall som jag befarat. Någonstans brann en snäll nattlampa men för övrigt låg rummet i sköna skuggor.

Innan operationen hade en sköterska förklarat ”smärtskalan” för mig. Smärtskalan är ett behändigt verktyg för att även i omtöcknat tillstånd enkelt kunna förklara hur ont man har. En etta betyder att man inte har ont alls och en tia att man håller på att förgås av smärta.

-”Hur mår du?” frågade min väckarklocka.
-”Tre”, svarade jag lydigt.
Förmodligen hade inte personalen på uppvaket fått lära sig smärtskalan för jag möttes av en förbryllad huvudskakning och fick frågan upprepad.
-”Hur mår du? Mår du illa?”
-”Nej, jag mår nog bra.”
-”Vill du ringa din man och berätta att operationen har gått bra?”

Ja just det. Jag hade ju blivit opererad också. Inte bara fått mitt livs bästa sömn. Det hade jag helt glömt bort.
Men fy vad jobbigt. Skulle jag behöva ringa Förundersökningsledaren och berätta… att jag bara ville sova. Eller vad skulle jag berätta?
-”Hur har det gått då? Med operationen?”
-”Det vet inte jag”, svarade den varma rösten, vars värmande glöd började falna ju vaknare jag blev. ”Jag jobbar bara med uppvaket vet du.”

Innan operationen fick jag veta att man planerat en titthålsoperation men att det skulle kunna bli en öppen operation om man stötte på patrull under tiden. Nu började jag oroa mig för hur min mage såg ut egentligen. Att gå från lugn och skön sömn till skärrade tankar på bara en minut kändes ganska ansträngande och jag ville uppgradera min uttalade trea till åtminstone en femma.
-”Men blev det titthål eller?” undrade jag en aning förvirrat samtidigt som jag kämpade mot impulsen att börja gråta.

Uppvakssköterskan bevisade att hon verkligen inte blivit informerad om utgången av operationen genom att helt sonika lyfta på mitt täcke, dra upp den vita sjukhusskjortan jag klätts i och börja räkna bandagen som avslöjade var kirurgen gjort sina snitt.
-”Fem hål. Det ser bra ut.” Ett leende för att lugna gav avsedd effekt. ”Vill du ringa nu?”
-”Nej, du kanske kan göra det…”

Och äntligen gav sig sköterskan iväg. Under de få minuter jag varit vaken hade jag nedgraderat henne från ängel med sammetsröst via oengagerad underhuggare till ren springsjas.
När min övervakare gett sig av kunde jag äntligen sjunka ner i den sköna dvalan som jag redan hunnit sakna så.

När jag tänker tillbaka på operationen är det fler minnen som poppar upp; den nattliga morfinsprutan när jag råkad kategorisera mig som en ”sjua” (jag förstår att man blir beroende), smärtan när det var dags att ta sig ur sängen, den långa väntan på en alvedon, skräcken inför att äta ägg till frukost, kroppens eget minne av respiratorandningen… Men bäst minns jag den sköna, nästan medvetslösa dvalan från narkosen. Och jag längtar ibland efter att få uppleva den igen. Särskilt de mornar när jag vaknar med huvudet fullt av fågelflaxande drömmar, axlarna cementerade uppe vid öronen och med djupa märken efter naglarna i mina knutna handflator.