Jag har svårt att få livet att gå ihop just nu. Det är för mycket att göra och för lite tid. Och ändå är tiden det enda rättvisa måttsnöret i världen. Vi har alla blivit tilldelade lika mycket, oavsett ålder, hudfärg, ekonomisk status och hälsa.
Jag är uppenbarligen ingen mästare på att prioritera. När jag tänker “prioritera” vill jag inte att det ska handla om att prioritera bort. Jag vill hellre prioritera till.
Förra veckan hade Förundersökningsledaren lite för mycket att göra. Han höll ihop och fick till det bra ändå.
Den här veckan har vi båda lite för mycket på agendan, och jag känner redan hur jag blir lite naggad i kanten.
Grejjen än att vi ska sjunga och spela på söndagsgudstjänsten i kyrkan. Och NÄR ska vi ta ut sånger och öva?
Ja, förra veckan var ju körd eftersom Förundersökningsledaren inte var hemma en enda kväll.
Den här veckan ser ut så här:
Måndag – Tillväxtgrupp. Hela familjen Zäta är borta.
Tisdag – Förundersökningsledaren spelar innebandy direkt efter jobbet. Jag är hemma en kortis med barnen och ser till att vi har något att äta. Sedan far jag raskt på föräldramöte och Förundersökningsledaren sluter upp där så fort han har innebandyat klart.
Onsdag – Skjutsar och hämtar Guldgossen från Royal.
Torsdag – Skjutsar eller hämtar lilla Svalan från Royal.
Fredag – Skjutsar Guldgossen till Royalhajk.
Lördag – Jag är i Kaffestugan och Förundersökningsledaren skjutsar lilla Svalan på hajk och sedan ska vi hämta hem båda barnen på kvällen.
Söndag – Vi sjunger.
Man skulle kunna tro att vi hinner öva lite på onsdag-torsdag-fredag någon gång, och det måste vi ju faktiskt, men förrutom det jag skrivit upp ska Förundersökningsledaren också skaffa ett lastbilssläp med grus och skottkärretransportera det från vår garageuppfart till hålet han grävt bak i trädgården.
Livet går inte ihop – den här veckan heller.
