Vad är det som händer med mig?

När jag stod i duschen i morses vid halv sextiden, kände jag plötsligt den välbekanta men oangenäma känslan av en annalkande svimning. Jag skyndade mig att duscha klart och torka mig och la mig sen i sängen.
Ska man svimma är det betydligt skönare att redan ligga ner, helst på något mjukt, än att dimpa ner i klinkersgolvet.

Efter en stund slutade jag kallsvettas. Det slutade susa i öronen och den där lite stickande känslan i kroppen försvann. Jag var rädd att jag skulle få en ny attack av panikångest men så blev det tack och lov inte.

När jag försiktigt satte mig upp på sängkanten insåg jag att svimningsanfallet helt kommit av sig och att jag var fit for fight igen. Det hann aldrig gå så långt att det svartnade för ögonen eller att jag inte kunde stå på benen.

Jag dricker järn, jag äter grönsaker och frukt och lagom mycket mat. Jag dricker vatten.
Men jag motionerar inte. Nu måste jag ta tag i mig själv och börja simma igen.