Det här blev en intensiv söndag.
Det började visserligen med en skön och efterlängtad sovmorgon, men sedan blev det lite stressigt.
Jag hade lovat hämta upp en kille i Tillväxtgruppen tio i tio för att samåka till kyrkan där vi skulle fixa fikat till kyrkkaffet. Under den sedvanliga morgontrallen, med frukost och badrumsbestyr så fick jag för mig att det var tio över tio jag skulle hämta honom. Eftersom jag egentligen hela tiden hade koll på att jag skulle vara i kyrkan klockan tio så vet jag inte riktigt hur det kunde slå slint så i skallen.
Övriga familjen skulle lämna hemmet tio över tio för att åka till Royalavslutning i Örslösa, så förmodligen hade min miss något med dem att göra.
Fem i tio ringer i alla fall min medpassagerare och undrar lite stillsamt om jag är på väg.
Det är jag, i alla fall två minuter senare.
I kyrkan brer vi mackor, lägger upp kakor, skivar vetekransar och kokar kaffe. Bland annat.
Vi hinner klart i lagom tid till att mötet börjar.
Under gudstjänsten ringer mobilen. Jag brukar alltid stänga av den, främst av respekt för eventuella elallergiker, men eftersom övriga familjen befinner sig på annat håll så låter jag telefonen ligga ljudlöst i byxfickan.
Men jag blir förvånad när det ringer.
Det är min arbetsledare som undrar om jag kan åka med henne på kundbesök till Stockholm i morgon. Kollegan som skulle åkt egentligen är sjuk. Tidig start, sen hemkomst. Jag lovar återkomma när jag kollat med Förundersökningsledaren så inte mina ändrade måndagsplaner inkräktar på hans.
Turligt nog svarar han trots att han är ute i Örlsösaskogen. Och jo, det går bra. Han kan skjutsa och hämta barn.
Jag ringer tillbaka till arbetsledaren och ger klartecken. Och går sedan tillbaka in till mötet där predikan precis ska börja.
Predikanten pratar om Abrahams goda exempel på att leva i tro. Att han trots att han var hundra år, och frugan ungefär lika gammal, ändå litar på Gud som utlovar barn och barnbarn och barnbarnsbarn i mängder.
Sedan ringer telefonen igen.
Arbetsledaren har stött på patrull när hon försökt boka om kollegans biljett till mitt namn. Trots att biljetterna varit ombokningsbara kan man inte byta namn på dem. Och nu råkar tåget vi ska åka med vara fullt. Att Arbetsledaren bokat två av det fulla tågets biljetter har ingen betydelse. Biljettmänniskan på SJ kan inte bara byta namn på en biljett. Först måste båda biljetterna bokas av, och sedan ska två nya biljetter bokas, och det går inte eftersom tåget är fullt.
Suck!
Hon får rådet att vara tidigt på plats på stationen i Skövde, för i biljettluckan där kanske de kan trolla till det så att vi kan få boka av och boka igen. Om vi gör manövern strax innan tåget går så borde nämligen ingen annan hinna boka “våra” två platser under den lilla stund de står obokade, mellan vår avbokning och nybokning.
Alltså blir det tidigare start i morgon bitti, än vad vi tidigare kommit överens om. Kvart i sex ska hon hämta mig, eller var det kvart över.
Tillbaka i kyrkbänken får jag ett sms från den sjuka kollegan som tackar för att jag kunnat ta hennes plats. Jag messar tillbaka, mitt under predikan, och känner mig som den skurkaktigaste kyrkobesökaren i mannaminne.
När mötet är slut hjälper vi besökarna tillrätta vid kaffevagnarna. De klarar sig rätt bra själva, så jag hinner njuta en ganska lång fika tillsammans med en vän innan de flesta är klara och vi kan duka undan och diska och fixa i ordning efter oss.
Vid två är vi klara. Då har Falunsystern hunnit ringa och diskutera barnvälsignelse en liten stund också. Jag tror jag var snudd på otrevlig i telefon. PMS-hormonerna spökar i kroppen och huvudvärken ligger och lurar. Jag stressar på de andra lite, väl medveten om att jag måste hinna hem och förbereda inför Guldgossens kalas. Gästerna kommer halv tre.
Tio över två är jag hemma. Jag stoppar en kladdkaka i ugnen, dukar fram koppar och fat, laddar kaffebryggaren och hinner med en välbehövlig sittning på toaletten.
Resten av eftermiddagen blir riktigt trevlig. Vi pratar, fikar och spelar spel.
Det är Guldgossens mor- och farföräldrar som är på besök. Guldgossen får presenter och kladdkakan är precis så kladdig som han önskat. Han blåser ut alla tolv ljusen i ett enda, prepubertalt andetag.
Jag skickar ett sms till arbetsledaren och erkänner min förvirring och frågar om det är kvart i eller kvart över hon hämtar mig i morgon. Hon svarar med en blinkning och ger mig en extra halvtimma i sängen.
Och nu är det läggdags.
Kvart över fem startar dagen i morgon.
Det blir en spännande dag. Först ska vi se om vi får åka med tåget och sedan ska jag oförberedd försöka ta sjuka kollegans plats under kundmötet.
Huvudvärken som gjorde sig påmind under eftermiddagen lyckades jag näpsa med en enda svag liten ipren.
God natt!
Guldgossen önskade sig “något skämt”.
Surströmming var det mest skämda min far kunde komma på att ge sitt äldsta barnbarn.
